2009-10-19 Fängelse.
Några berättelser följer med mig extra starkt. Föreläsaren, som jobbar i en organisation för just de här personerna, berättade om ett tillfälle när han hade följt med en pojke till en anstalt för att hälsa på sin pappa.
När pojken går igenom metalldetektorn, så ger den utslag - börjar pipa. De hittar en ficklampa i pojkens ficka och frågar honom varför han har en ficklampa med sig?
"Så att jag ska kunna se pappa", säger han. De undrar vad han menar... "Ja, men så att jag kan lysa på hans ansikte och så jag kan se honom när jag pratar med honom".
Pojken tänkte att hans pappa satt i en fängelsecell modell fängelsehåla.
:(
En annan berättelse handlade om en pojke vars pappa skulle avtjäna sista delen av sitt straff med elektronisk fotboja. Pojken undrade lite orolig om han skulle kunna få åka till simhallen med sin pappa, och bada. "Är du orolig för att den ska skadas av vattnet?" undrar dom, för att få reda på hur han tänker.
Men pojken är orolig, för att hans bild av en fotboja är en sån med en lång, tung kedja med en stor järnklump i slutet. Med en sån boja skulle pappa sjunka i bassängen...
:( igen.
Alltså, först fnittrade vi till (lite nervöst?) i föreläsningssalen. Men sen blir det liksom rätt jobbigt, att inse att barnen faktiskt kan se på det såhär! Förutsatt att de ens vet om att mamma eller pappa sitter i fängelse.
Det är så mycket skam förknippat med fängelse, och jag kan bara gissa hur folk kan reagera om de hör att någons man (mest troligt, statistiskt) har mördat något. Hur man ser på den mannen i föräldrarollen.
Jag känner såhär:
Det är inte upp till varken dig eller mig att döma någon för det. Fängelse är fanimej straff nog, vill jag påstå. Om någon har en anhörig som sitter inne, avtjänar dom ett lika långt straff, fast på utsidan.
Jag tror också att man kan välja att se på en människa och dess handlingar som inte alltid riktigt synkade.
Och ja, jag tycker att jag kan uttala mig det som anhörig till en mördad människa.
---
Kom på tanken idag igen, att kanske skriva ett brev till han som dödade Niclas. Vet inte vad jag skulle skriva. Men jag tror det skulle kunna vara nåt jag behöver göra. Kanske träffa honom också. Fast jag vet inte riktigt. Då måste jag tänka igenom det mycket mer först, om varför jag vill göra det överhuvudtaget.
Nu är det läggdags.
Kram.
Jodå, jag har pendlat både 15 kg mindre än idag och 15 kilo mer. Jag är ju 180 cm lång så när jag vägde 15 kilo mindre var jag för smal, fast enligt vikttabellar låg jag på gränsen till övervikt..
Det var först då jag insåg att jag går upp i vikt av kolhydrater som jag hittade ett sätta att behålla min vikt.
Men det jag framförallt lärt mig i min viktresa är att min självkänsla inte sitter i antal kilo :)
Stumpan. Angående det där med brevet/ besöket. Jag tycker att du ska göra precis det DU känner för. Nu får faktiskt du vara huvudpersonen så det enda du behöver är att tänka "vad känner jag för att göra"? Lita på din magkänsla. Vad som än hänt så är väl ändå den största skadan redan skedd. Kan det bli värre? Kan det bli bättre? Ring om det är nåt du flurar på, vadsomhelst! Jag vet att hur du än gör så fattar du rätt beslut. Kram på dig gumman!
Jag tänkte ju skriva precis samma sak som Maja :)
Kan bara hålla med, du har bara ett ansvar söta Tove och det är att se till att DU mår bra. Fortsätter härma Maja här med en fråga: vad behöver jag för att må bra? Tror på dig!!!
STOR kram!
Fin blogg tjejen!
Kommer att fortsätta kika in här!
Kram