tovisen

Upp å ner, ner å upp - känner ni igen det? :) Den här veckan skulle det ju kunna ha å göra med den där fasligt goda äppelkakan i helgen. Fanns ingen hejd på njutningen (slash hets, snudd på, aj aj men gott gott). Ja ja, ärligt talat: det är helt okej att inte ha gått ner men jag ser fram emot att vågen börjar på en 7:a snart igen, med tanke på att det är jättemååånga år sen senast.

Dock tror jag inte att det blir till nästa vecka, hehe - Grynet kommer på fredag och det är inplanerat middag, lunch, fest, brunch på söndag - fest i dagarna tre med andra ord. Ska bli jätteroligt :) :) :) (dessutom så kommer min bästaste Regina hit i november! Jag räknar f-n dagarna och jublar inombords redan!!!)

Vecka 24:

Dagens vikt: 80,8 kg
Förändring: + 3 hg
Totalt sen start: - 5,9 kg


Träningen i veckan har sett ut såhär...
...30 min crosstrainer gymmet
...55 min spinning bas (kul eller inte? ingen aning!)
...75 min thaiboxning

Inte en minut promenad mer än till spårvagnen och hem igen! Slappt!

-------------------------------------------------------------------


Angående nåt helt annat - vill förtydliga lite om temat skriva/träffa mannen som dödade min bror.

Att skriva till honom är betydligt enklare än att träffa honom. Ett brev får jag svar på, eller så får jag det inte. Jag kan välja om jag vill läsa brevet när det kommer, eller bränna det om jag skulle ha ändrat mig då... Kanske är det vktigaste att jag får skriva nåt till honom (jag har visserligen skrivit en gång förut, precis när det hade hänt. Då var åklagaren tvungen att läsa det före det överlämnades, och åklagaren hade hälsat pappa att det kanske var det tyngsta straffet för honom. Jag tror det var det jag ville uppnå vid tillfället, är inte riktigt samma idag, tror jag.. Lätt å säga nu)

Men - om jag skulle vilja träffa honom och han mig, så kommer andra frågor upp. Jag ser ju inom mig att han har ändrat sig. Att han är drogfri inne på fängelset, kanske har gått dom där fina programmen Kriminalvården har (........) och att han ångrar sig. Kanske har han kontakt med sina två barn.

Men, det där kallas hopp och fantasier. Kanske är det verklighet. Om jag ska träffa honom så måste jag vara inställd på att det kanske är raka motsatsen jag möter. Han kanske inte är drogfri även om man borde vara det i fängelsemiljö. Han kanske inte alls mår bra, 12 år inlåst kan väl göra det ena och det andra med en människas psyke om man inte är på topp före man hamnar där (vilket han uppenbarligen inte var, visserligen mest/"bara" pga. missbruk). Han kanske är ett as, kort sagt (läs: jag skulle se honom sån).

Så det är för min egen skull som jag tvekar. För att jag inte vill gå dit i tron om att det ska bli bättre. Det kan rasera det jag byggt upp också. Så därför ska jag fundera ännu lite till. Tror att brev kan vara en bra början.

(För den delen så kanske han inte alls bryr sig om att träffa mig heller, när det kommer till kritan.)

-------------------------------------------------------------------

Dags att göra mig i ordning. Jag får frukostsällskap av Satu och Erika, tänka sig :) Mys.
Kramkram.