tovisen

Idag är det två veckor sen Gunilla gick bort. Vissa dagar - är det på nåt sätt lite lättare. Förmodligen för att man inte orkar ha sådär ont hela tiden. Så man trycker bort det. Fastän man vet att det kommer tillbaka väldigt snart.

Skulle så gärna vilja kunna formulera allt vad hon betytt för mig men jag vet verkligen inte om orden räcker till. Hon har funnits i mitt liv sen jag föddes, och familjen har hon funnits för sen långt före. Niklas och hennes son Victor började samma klass innan mamma och pappa hade köpt huset, och på den vägen var det. Först när Niklas dog fick Gunilla och jag den vänskap som min sorg bygger på. Hon fanns där, för hela familjen, med stora öron och ett enormt hjärta. Sörjde med oss.

Så många timmars samtal om livet. Det lilla och det stora, allt fick plats. När hon åkte för att jobba i Bosnien i ett SIDA-projekt åkte jag ner och hälsade på henne, min första "egna" utlandsresa, utan föräldrar. Då var jag sjutton. Vi pratade länge om att åka tillbaka och göra en fotobok av platserna vi tyckte bäst om.

Där hon växte upp, på södra Gotland, ligger hennes föräldrahem. Det gamla hönshuset är omgjort till ett litet hus, som de kallar just för Hönshuset. Så många gånger som vi varit där, ibland bara hon och jag, lagat indisk mat, fikat framför öppenspisen och sovit på soffan framför elden.

Hon var den enda jag vet som kunde trycka gasen i botten för att hinna till solnedgången i tid! Så länge man hann se en strimma av solen gå ner i havet var det värt det - eller, det var värt det även om man hade råkat missa. Det gick på ställ i kurvorna kan man säga..!

En så otroligt viktig förebild för mig, som har format så mycket av den person jag är. Jag brukar tänka, att jag hoppas att människor när de kommer in i mitt hem, känner sig lika välkomna som man känner sig när man kom(mer) in till Gunilla och Wille. Som när hon träffade Thomas första gången: hon tog hans händer och sa rakt till honom "Välkommen! Om Tove tycker om dig - då tycker jag om dig också!". På det där varma och sanna sättet, sån som hon var.

Jag brukar också tänka - och har tänkt så innan hon gick bort, vad skulle hon säga i det här läget? Hon var diakon och hade en god inställning till människor, en genuin värme. Ett lika värde för alla människor, på riktigt. Tänker att det synsättet lätt kan bli "nåt man säger" men som kan vara svårare att "göra" på riktigt. Jag vill ha med mig en sådan syn på människor jag möter. Att det finns gott i alla.

---

Några ord på vägen. Finns ju så mycket mer. Men ändå.

Är glad att hon funnits i mitt liv och även om hon är borta kommer jag alltid minnas henne och hon kommer alltid ha en viktig roll för mig.