tovisen

I natt har jag drömt om Gunilla. Nu på morgonen vaknade jag av att jag grät, fast utan tårar. Tårarna kom först när jag bestämde mig för att jag var vaken.

Det var som en stor sal full med människor, antar att det var som en kyrksal i frikyrkostil, kanske var det Missionskyrkan som var hennes. Som sagt, fullt med folk. Alla där i syfte att ta farväl. Gunilla stod framme och pratade. Och hon pratade till mig. Och sedan till andra. Herregud vad jag saknar henne.

Som en mamma, för mig. Så nära mig har hon varit. Hon har stått närmare mig på många sätt än vad vissa som kanske borde ha gjort det, klarade av att göra. Det är skönt att ha lösenord på sin blogg när man ska skriva det jag ska skriva nu. Men mina föräldrar har nog inte klarat av att möta mina känslor så som Gunilla gjorde. Varken genom en uppväxt som jag inser har innehållit alkoholmissbruk mer och längre än vad jag har trott i hela min uppväxt. Ett alkoholmissbruk som vi blev lämnade så enormt ensamma med, tills jag valde att visa Gunilla. Inte heller orkade de känna och visa hur man kanske kunde sörja fullt ut, när Niklas dog. Locket på? De har säkert gjort så gott de har kunnat. För mig har det inte varit nog.

Det blir en dubbel sorg när jag förlorar henne, en vän har gått bort, en extramamma försvann. En som har burit mig så många gånger när jag inte klarat av att stå ensam.

Inte undra på att det gör ont.