tovisen

Hej!

Nu var det länge sen jag skrev, veckorna bara glider förbi fulla av arbete och sömn, och ibland nån rolig aktivitet däremellan. Som att klämma på magen, eller kolla på den i spegeln. Eller peta sig i naveln och undra om Pyret känner det där inne, en bit ner. Eller fascineras av att bröst kan bli så snygga på så kort tid, oj!

Så himla häftigt att va med barn! Det är verkligen ett LIV - en liten människa - där inne! Vecka 14 är vi inne i nu, vecka 15 börjar på måndag. Tänk, va!

8 januari har vi fått som beräknat datum för förlossning, såhär långt. Ett januaribarn, hoppas den håller sig på plats tills dess :)

Jag har varit brutaltrött och kräkts mitt inre ur mig sen jag vet inte hur tidigt, men illamåendet började ju redan i Indien. Nu är det illamående mest när jag är alldeles för trött eller om jag inte fyllt på med nåt ätbart i rimlig tid (vilket är rätt ofta). Kräks gör jag bara om jag går upp fem (vilket iofs inte är helt ovanligt), nästan i alla fall. Och även om jag är trött så klarar jag av att jobba heltid, jobbigast är pendlingen på över 3 timmar varje dag. Bil vore nåt.

Idag har jag köpt en mammakjol och ett linne. Skulle vilja köpa ett par mammajeans men hittade inga. Hallåååå vart köper man bra mammakläder som kostar rimliga summor? Tips? Har beställt lite online nu, men jeans vill jag prova innan jag köper. Trodde Lindex och HM skulle ha nåt slags sortiment värt namnet men icke! Så snälla, ge mig förslag!!

Kramkram

Ja herregud. Vips så var man inne i måndag-fredag. Imorgon börjar jag min första "hela" veckan i socialtjänsten, Borås. Mina första två dagar gick i ett nafs och jag har redan massor av grejer att göra. Även om de har sagt att "du kommer aldrig ha det så lugnt som nu i början". Jaha ja, tänker jag. Undrar hur mycket övertidskultur det ligger inbakat på min arbetsplats?

Återstår att se. Tänker att det är viktigt att jag är rädd om mig så jag inte kraschlandar, och det är mitt eget ansvar att ordna i första hand.

Såhär långt trivs jag väldigt bra på jobbet. Det stod en blomma och väntade på mig på kontoret, bara en sån sak. Alla verkar trevliga och jag gillar stämningen. Har fått några egna ärenden tilldelade mig, även om jag ska göra dem tillsammans med andra kollegor i vissa fall.

Andra dagen på jobbet blev jag tillfrågad om jag kunde ta jour-telefonen en stund, vilket jag ska erkänna kändes läskigt: men det är bara att köra på. Självklart ringde telefonen och det blev en lektion i hur svårt det är att ställa tamejfan alla frågor man kan behöva ställa, till någon som vill vara anonym och således inte kommer kunna ringas upp för följdfrågor. Givetvis missade jag ungefär 10 000 frågor. Men - det gick vägen ändå. Det blev ett hembesök och vi (jag och en kollega) kommer göra en utredning som jag inte kan tänka mig annat än att den kommer leda till insatser för berörda personer.

Jag var lite nedstämd av hembesöket, för det innebar att komma så himla nära någons verklighet, på ett sätt jag inte gjort förut. Men jag bestämde mig för att gå hem från jobbet med känslan att om inte vi hade tagit emot det joursamtalet, och inte gjort vårt hembesök, så hade berörda individer inte varit uppmärksammade idag. Och det alternativet känns inte alls bra. Alltså är det bra, att vårt jobb finns. Och att samhället har den här sista instansen för stöd.

Hoppas jag kan bära med mig den känslan också framöver.

---

Idag har jag varit och införskaffat 1 st armbandsur (första på flera år, är av princip emot att kolla på klockan hela tiden, men inser att jag kommer behöva hålla koll på uret i det här jobbet), 1 par nya skor, 2 st jobb-t-tröjor. Min garderob är fan inte soc-anpassad.

Vilka klädkoder gäller på soc, tycker ni? Tycker att det beror på vad man ska göra, såklart. Men jag känner mig inte bekväm i bara axlar, eller i skor som visar tår, t.ex. Tycker att det ändå handlar om nån slags förtroende, både att ta emot folk på kontoret men kanske framför allt när man knackar på hemma hos människor. En uniform på något sätt.

Vad får man inte ha på sig när man jobbar på soc?

7 juni 2011 - dagen då jag tog min socionomexamen!!!


STORT!!!!

Senaste veckan har jag nog sovit mer än vad jag har varit vaken, och även när jag vaknat har jag varit seg och trött.

Men idag känner jag mig piggare och därför passar vi på att städa lägenheten. Det kan sägas såhär: inte en dag för tidigt! Vi städade av lite snabbt innan vi åkte till Indien, men sen har katterna gått och hårat ner överallt (även om vi hade lagt lakan på soffa osv.). Damm i ett trevligt lager...

Ytterligare ett skäl till att vi inte har velat dra igång dammsugaren har varit Melkers tratt - han ser inte alls lika mycket som vanligt och har gått in i saker och varit rätt stressad över det. Men nu har han börjat vänja sig, han har ju haft tratten i 9 dagar eller så. Så pass länge att jag oftare kallar honom för Trattkantarellen än för Melker :) Eftersom han börjat vänja sig, tycker jag att det idag är dags för en dammsugning.

Kul va..!

Vi är hemma från Indien sedan cirka en vecka! Först nu känns det som att jag har landat, faktiskt. Det var en lång resa hem, och väl hemma insåg vi att Melker hade en enorm böld på käken. Akut in med honom, operation dagen efter. Osv, osv.

Det är otroligt skönt att vara hemma måste jag säga!! Det känns jätteskönt, att komma hem och verkligen känna att det är rätt ställe som "hemma" är.

Just nu har vi inga lektioner i skolan, först på tisdag och onsdag är det dags igen. Och då är det faktiskt de SISTA LEKTIONERNA på hela utbildningen. Är inte det helt galet?

Fattar det faktiskt inte! 3,5 års utbildning är slut, och 7 juni kan jag kalla mig socionom. 9 juni börjar jag nya jobbet i Borås, det är så häftigt!

:)

Shit!!

Jag har fått min första tjänst i egenskap av socionom!

:) :) :)

Hur stort är inte det??

I juni börjar jag, efter examen. Galet. Hahaha!

Å snacka om att fira ordentligt: tre veckor i Indien.

Puss på er!

Om några dagar är vi där! På lördag åker vi från Göteborg, och landar i Delhi strax före midnatt samma dag. På söndag tar vi tåget till Agra och möter upp härliga Ida!

 

Den stora skillnaden från när vi t.ex. sågs i Göteborg och det var tokigt kallt och snöade, är den att det i Indien kommer vara en smula varmare!

------------------------

Detta om arbete - ett återkommande tema för mig. Jag har nog bestämt mig för att tacka nej till jobbet som boendepedagog i Göteborg. Jag inväntar just nu svar från Socialtjänsten Barn o Familj i Borås, samt Kungsbackas tjänst som boendepedagog. Det finns just nu flera plus på min +/--lista över Kungsbacka, än den jag har gjort på Borås-jobbet. En stor del av minuspoängen på Borås är: pendlingen. Långt. Mycket tid. Dyrt att köra. Kungsbacka är betydligt närmare, rätt så snabbt och för inte alls lika mycket pengar som att köra själv.

Gällande själva jobben funderar jag på om jag "borde" ta en tjänst inom Barn o Familj som ny. Jag har hört så många säga att "dom nya utan erfarenhet" sätts på såna jobb och att det lätt brister. För att det är svåra situationer att hantera, vilket jag har full respekt för. Jag tror jag skulle kunna göra det bra, åtminstone på sikt, och de har handledning som ett stort inslag. Men, vill jag pressa mig själv dit redan nu? Eller kan barn o Familj vara en framtidskarriär, lite senare?

Angående jobbet i Kungsbacka fick jag idag förklarat för mig att det handlar om mycket handfast arbete. Möte på morgonen, i ett team med 4 boendepedagoger, en socialsekreterare och enhetschefen. Där görs en plan för dagen, en plan som nästan varje dag bryts på grund av att något oväntat händer, som är viktigare att sköta. En hyresvärd som ringer och säger att något inte fungerar med en gäst, och att den personen är på väg att vräkas. Bostadsmarknaden i K-ba är (väl ungefär som i övriga riket) inte välfungerande, och hela 75% av invånarna i kommunen bor i köpta bostäder, inte hyresrätter. Köerna är väldigt långa.

Boende är ju en av byggstenarna för en trygg vardag, som ger ork och energi att hantera resten av livet. Så på det sättet vore den tjänsten säkert väldigt nyttig, att få träffa alla möjliga människor som av någon anledning har problem kring sitt boende.

Men, lönen tycks (tror jag) vara sämre i Kungsbacka. Ska jag köra bil till ett bättre betalt jobb så har jag ändå mindre kvar i fickan när allt kommer omkring, ändå. Och tiden: både pendlingen, och arbetstiden. Kungsbacka är halvtid, alltså 2-3 dagar per vecka, beroende på hur man lägger upp det. Och i Kungsbacka jobbar dessutom både Erika och Tobias, vilket ju har sin poäng! Dom är så himla fina, och det vore kul att jobba närmare dom, faktiskt. Rentav viss samverkanspotential, kan jag tänka mig.

Ja, vad ska man säga? Det är ju faktiskt ännu så att jag inte vet om jag fått något av de här jobben, än. Kungsbacka-jobbet får jag reda på tidigast i slutet av nästa vecka - så det blir till att kolla mailen i Indien :)

Kram på er!

Hej!

Det är mycket som pågår mest hela tiden. Indien närmar sig med stormsteg och det är otroligt häftigt! Vi ska ta sista vaccinationen nu i veckan, bara en sån sak!

Utöver det så är det fortfarande ett heltidsjobb att söka jobb och gå på intervjuer. Idag postade jag följande på Facebook:

"Försöker ordna alla intryck i hjärnan och i hjärtat. Tredje jobbintervjun idag och en fjärde (sista) imorgon. Har tackat nej till ett, blivit erbjuden ett som jag funderar på, och hoppas framför allt att jag får det jag var på idag. Kan vara ett av de bästa problem man kan ha!"

Och vet ni. Jag har funderat himla mycket på hur jag skulle tänka kring att posta inlägg om mina framgångar med att bli kallad till 7 arbetsintervjuer och att tacka ja till "de bästa" - det är otroligt lyxigt att kunna göra det. Är fullt medveten om att en del inte har nån enda intervju att gå på och kanske sitter på den ångst jag satt på själv, för bara ett par veckor sen.

Men, jag kände att det hade blivit en lite dålig spiral av flera bekanta som postade inlägg gällande att man inte fick jobb, finns det några jobb, osv. Därför tycker jag att det finns en poäng med att säga att "hallå - det finns JOBB! sök! det finns att få!".

Dessutom handlar det otroligt mycket, verkligen massor, om att kunna skriva en sån sak utan rädsla för Sköna Herr Jante. Jävla Jante. För hur det än är, så tror jag att det kan sticka i ögonen på människor att jag skriver det på Facebook. Att det går bra för mig. Jäkligt bra faktiskt.

Och det stör mig. Jag tycker att vi ska vara duktiga på att peppa varandra, säga till varandra att vi är duktiga. Istället för att avundas varandra, missunna varandra framgång - kanske på grund av vår egen oro att vara otillräckliga?

För ärligt talat. De jobb jag har blivit kallad på intervju till är jag lämpad för utifrån mina meriter. Det finns det ju många fler som också är: det handlar kanske också om att söka jobb på rätt nivå? Att inte sikta mot stjärnorna utan att ha byggt sin rymdbas färdig (haha!).

Ge mig gärna kommenterarer på detta, för jag är nyfiken på hur ni uppfattar det!

Tänk vad solen gör gott för själen! Igår körde jag premiärsolning på balkongen, bikiniläge rentav! Wow!! :) Kan inte med ord säga hur skönt det ska bli att få sitta i indisk sol och njuta. Kommer i och för sig typ dö av värmeslag större delen av tiden (det ska vara 40-50 grader när vi är på plats). Men ändå. De få dagar vi har närhet till vatten kommer jag va som mest sol-nöjd troligen :)

Igår ringde det från två jobb till och ville boka in mig för intervju. FEM JOBBINTERVJUER. SJUKT BRA. GALET. Jag är så jäää-la glad för det, verkligen! :) :) :) :) Känns tryggt att bli kallad till intervjuer när det är så himla oklart vad som ska gå vägen. Kommer jag få nåt jobb? Kommer jag få nåt jag vill ha? Osv.

De jobb jag är och har varit kallad till är alltså:

- boendepedagog på boende för personer med autismspektrum, sommarjobb
- boendestödjare för personer med psykiska funktionsnedsättningar (i hemmet) och ett annat på boendeför personer med drogproblematik, ett sommarjobb och ett vikariat till i januari
- socialsekreterare på Barn och Familj - tillsvidareanställning
- familjebehandlare/socialsekreterare med inriktning på boende, halvtidstjänst på ett år.

Faktum kvarstår ju att det är läskigt att bara för att man är kallad på intervju så går det inte hundra procentigt vägen. Men, oddsen blir ju bara bättre och bättre, med tanke på att man ändå är en av de utvalda att få komma och snacka lite!

Nu ska jag lämna jobbstress/jobbspänning hemma och åka till stan för att träffa Thomas. Vi ska shoppa svala linnebyxor inför resan, solkräm, alkogel och annat smått å gott. Nånstans i bakhuvudet har jag den debattartikel vi har som uppgift att skriva som hemtenta i skolan. Och allt annat som ska kompletteras inför avresan. Puls, kan man säga.

Kramkram

Är det inte helt underbart med helg? Den här helgen får vi besök av Regina och Johnny och det ska bli otroligt kul! På måndag, först då ska jag kolla nya jobbannonser, skriva hemtenta, fila på stadgar till förening för utsattman.se och ordna med allt det jag behöver göra innan avresan till Indien.

Men i helgen, då ska det bara njutas! Umgås, dricka rött, äta gott. Förhoppningsvis sova några timmar då och då!

Har nu precis sökt ytterligare 7 arbeten. Snacka om att försöka ta kontrollen över sin framtid med de medel man har... Har känts väldigt bra på de två intervjuer jag har varit på i dagarna men vill inte tacka ja till dem jobben (om jag nu får dom) innan att jag varit på Soc-intervjun. Och det betyder ju i så fall att de kanske inte vill vänta på mig. Därför söker jag vidare, för att gardera mig.

Kram på er! Nu ska här dammsugas så att våra gäster slipper vara håriga hela helgen. Älska kombinationen "vår" och "pälsdjur".

En massa tankar på jobb.

Till exempel om lön. När begär man/frågar om lönen? Är det lämpligt att göra det redan på första intervjun? Eller är det som för konservativa att ligga redan på första daten?

Jag har inte vågat fråga om lön på varken intervjun igår eller den jag hade idag. Tänker att det är kaxigt att fråga om lön när man inte vet om de ens vill ha en. När de ringer och säger "ja tack" (förhoppningsvis) har man ju en smula mer att spela på.

Måste ringa Soc i Borås och fråga om de kan tänkas intervjua mig redan nästa vecka, innan påsk mao. Ifall att!

Puss på er.

I natt har jag drömt om Gunilla. Nu på morgonen vaknade jag av att jag grät, fast utan tårar. Tårarna kom först när jag bestämde mig för att jag var vaken.

Det var som en stor sal full med människor, antar att det var som en kyrksal i frikyrkostil, kanske var det Missionskyrkan som var hennes. Som sagt, fullt med folk. Alla där i syfte att ta farväl. Gunilla stod framme och pratade. Och hon pratade till mig. Och sedan till andra. Herregud vad jag saknar henne.

Som en mamma, för mig. Så nära mig har hon varit. Hon har stått närmare mig på många sätt än vad vissa som kanske borde ha gjort det, klarade av att göra. Det är skönt att ha lösenord på sin blogg när man ska skriva det jag ska skriva nu. Men mina föräldrar har nog inte klarat av att möta mina känslor så som Gunilla gjorde. Varken genom en uppväxt som jag inser har innehållit alkoholmissbruk mer och längre än vad jag har trott i hela min uppväxt. Ett alkoholmissbruk som vi blev lämnade så enormt ensamma med, tills jag valde att visa Gunilla. Inte heller orkade de känna och visa hur man kanske kunde sörja fullt ut, när Niklas dog. Locket på? De har säkert gjort så gott de har kunnat. För mig har det inte varit nog.

Det blir en dubbel sorg när jag förlorar henne, en vän har gått bort, en extramamma försvann. En som har burit mig så många gånger när jag inte klarat av att stå ensam.

Inte undra på att det gör ont.

Hej på er!

Här har det varit en otroligt händelserik helg, många roliga saker! Bara roliga saker, faktiskt. I fredags åkte jag ut i skogen med goda vänner, där några av de goda vännerna bor i ett litet torp. Mysigt värre var det, vi åt god mat, drack lite öl och hade godis/snacksbuffé. Musik och häng framåt småtimmarna. Som en liten familj kändes det, där i stugvärmen.

På lördagen åkte vi på antik- och samlarmässa. Läs: loppis, ungefär. Jag inhandlade en psykedelisk bricka, en fin burk och en glasflaska med glaskork som jag ska ha till vinägrett. Till min mor handlade jag koppar från Gabrielverken, hon har redan en massa såna men här ingick en gräddkanna och sockerskål också. Så jag ringde upp och frågade om hon ville ha dom, sen slog jag till. Loppispremiär för mig kan man säga, tror inte jag har köpt något på loppis förut!

Sen hem och till middag hos våra grannar, med efterföljande Carcassonne. Thomas vann, den räven. :P

Idag har jag bakat bröd på en liter, alltså jättemycket bröd i frysen! Och dessutom slängt en massa ur skafferiet, som hade utgånget datum. Typ O'boy från drinkfesten i april förra året eller när det nu var. Så ofta dricker vi O'boy, tydligen.

Nu ska jag sätta mig och kolla på långbyxor och tröjor med ärm, inför Indienresan. Mailade med Ida nu idag och hon hälsar att där hon bor, är det den klädseln som gäller, inga bara ärmar och inte kjol. I stan funkar det med kjol som slutar under knäet, troligen. Spännande detta. Har hört talas om klädeskulturen men har inte blivit klok på hur det är just dit vi ska, eftersom det varierar en del vad jag förstår. Så det är skönt att veta innan vi åker!

Kram på er!

Jag vet att det inte är så himla listigt att börja räkna ner dagar när det gäller nåt man tycker är tråkigt. Som på praktiken, när jag de sista två månaderna räknade exakt antal dagar som var kvar att uthärda (så kändes det verkligen då). Jag fattar att det ultimata vore att bara vara i nuet.

Ändå kan jag inte låta bli att känna aversion mot att det är typ 25 effektiva skoldagar kvar på min studietid. Kan verkligen inte förmå mig att känna "åååh vad mycket jag kommer lära mig på de få veckor som jag har kvar". Nix nepp omöjligt, får det inte att fungera. Det liksom lite dubbla i budskapet är att jag verkligen ser fram emot masterprogrammet, vilket ju får mig att fundera. Det är kanske inte skolan i sig, utan vad jag just nu läser, som känns lamt. Tyvärr är det nog så, som jag funderat kring förut, att det är så att jag hade fått ut mer av en annan kurs. Kanske.

Däremot, ska jag nu ta och lista saker som är fantastiska med att studera:

- Frihet. Vem kan slappa så som jag har gjort nu sista veckorna? Jag har taggat ner på prestationsångest och blir otroligt glad för ett G på saker jag lämnar in. Det gör att jag inte behöver plugga så hårt som jag gjorde förut.
- Frihet de luxe. Vem kan egentligen käka frukost med sin brorsa ett par hållplatser bort på förmiddagar innan han åker till jobbet, när de flesta andra arbetar?
- Flexibilitet. Att kunna välja själv. Vill jag göra det jag måste kl 07.00 eller klockan kväll? Vill jag ta min lunch när jag är hungrig eller när schemat säger det? Vill jag ta en promenad medan solen skiner eller om en halvtimme när den gått i moln?

Det är så otroligt värdefullt, att ha det på det sättet. De delarna njuter jag verkligen av, och önskar att jag kan ha ett arbete som har inslag av det i framtiden.

Kram!

Har ikväll haft grannarna på middag, jag bjöd på ugnsstekt kyckling, rotfrukter och fetaostsås. Till det rostade paprikor med cocktailtomater och brödet som jag bakade i morse. GOTT. Jäkligt nice faktiskt.

Fick för mig att jag skulle slänga ihop en efterrätt också. Sagt och gjort.

Mini-hallonpajer
4 st

(föreställ dig bara nåt jättegott med hallon inuti så har du bilden!)

Mördeg
35 g smör
1 dl mjöl
1,5 msk socker
lite sirap
pyttelite mjölk

Blanda till en deg. Tryck ut i portionsformar/mazarinformar. Degen räcker till fyra formar + fyra lock.
Lägg en liten klick lemoncurd i botten, en knapp tesked. Ta sedan 3 frusna/halvtinade hallon och tryck ner. Lägg på locket och se till att kanterna blir väl slutna.

Grädda på 175 grader i mitten av ugnen tills mini-pajerna är gyllene!

Låt svalna lite, lirka sen ut dom ur formarna. Njut! Så sjukt goda!! :)

Herrejäklar vad jag var nervös idag!

Klockan fem över tre ringde reportern ifrån Metro och intervjun var igång.

Halv fyra kom en fotograf och tog kort.

LÄSKIGT, vänner. Läskigt!

Häftigt, framför allt :)

Ska få läsa texten innan den publiceras, det känns tryggt tycker jag.
Hoppas jag fick ur mig nåt bra, jag tror det.

Hemsidan är lanserad - bara å kika in - och sprida den till dom ni känner/inte känner! www.utsattman.se

Kram!