2012-02-03

Hej!

Nu var det länge sen jag skrev. Passar på att göra ett försök nu, när Aron ligger och sover i soffan. Idag har han lite svårt att komma till ro tycker jag, tyckte att han kändes varm men ingen feber. Dock är han lite småförkyld, så det är väl inte så konstigt om han inte känner sig på topp.

Ibland vet man bara inte vart man ska börja. ARON! ♥ Hjärtat Aron. Han är så himla fin. Vilken glädje han ger! Allt gick bra, själva förlossningen tog omkring 12 timmar vilket inte är nåt märkvärdigt. Den delen kunde jag inte ha önskat mer av, faktiskt - det var en bra upplevelse. Även om det ju gjorde satans ont.. Lustgas är världens bästa grej! Å epidural också för den delen.

Det som var jobbigt var 36 timmar av förvärkar från helvetet. Fy fan. De var jag inte beredd på heller, trodde liksom att det hela skulle komma igång snabbare än så. Men men. Det sägs att man slipper det vid efterföljande förlossningar!

Det blev ju förlossning på ön eftersom pappa är så dålig. Det kom fram att läkarna trodde att han inte skulle ha överlevt julen... Det är helt galet det här. Han är så sjuk, så sjuk. Flera gånger har jag sett honom dra vad jag trott varit hans sista andetag - han har slutat andats. För att sedan börja igen. Dagarna innan vi åkte hem (efter nästan en månad på Gotland) blev han mycket sämre en dag. Han var knappt kontaktbar och fick dessutom tia-attacker, som man kan säga är "mini-strokes". Sjuksköterskan som kom hem på extrabeställning uppmanade oss att ringa ambulans (i lugn och ro, för att få en bår). När ambulansen kom - då fick pappa plötsligt energi nog att sätta sig upp och GÅ till båren. Vart får han energin ifrån..?

Hemskt att säga, men just nu känns det som att jag bara väntar på att han ska dö... Varje dag är ett mirakel och en dag längre än någon väntat sig. Alltså är varje dag närmare döden (men det är det väl i och för sig för oss alla..). Fina, fina pappa. Det är så jävla sjukt att han ska försvinna och att vi ska sakna honom resten av våra liv.

Innan vi åkte hem skrev jag ett brev till honom, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att säga hej då och få ur mig allt jag vill ha sagt. Känslosamt. Mamma har berättat att han har läst det och också bad henne läsa det, med tårar i ögonen. Inte vet jag om han faktiskt minns det nu, hans minne är ju också en del i det här pusslet... Men jag har i alla fall skrivit det och han har läst vad jag känner för honom, någonstans i hans hjärta och kropp finns det minnet lagrat.

Att vänta på Aron, föda honom och samtidigt sörja pappa - det är det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Fattar inte hur jag faktiskt kommer upp på dagarna och fungerar så som jag gör. Orkar inte alltid svara i telefon när folk ringer. Men det är som det är. Ni är fina, tack för att ni förstår! Å tack för att ni finns där.

Kommentarer
Postat av: sissi

fina tove...en sån fin liten pojk ni har fått...glädje och sorg hand i hand..så himla ledsamt med din far..ibland får man helt enkelt ta livet en dag i taget........styrkekramar till dig o din familj

2012-02-06 @ 08:51:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback