2012-04-18 Blogg.se - skärp er!
Jag tycker att det verkar himla märkligt att blogg.se inte har utvecklat någon app för Android.
Det får fixas, annars blir det byte till något som funkar bättre i mobilt format och som är mer bloggvänligt än SMS och MMS. Gammaldags.
Det får fixas, annars blir det byte till något som funkar bättre i mobilt format och som är mer bloggvänligt än SMS och MMS. Gammaldags.
2012-03-16 Dubbeldag.
Idag är både jag och T föräldralediga tillsammans, som vi oftast är på måndagar. Vi har promenerat, T har lärt Aron alfabetet med hjälp av tygalfabetet vi har fått av mamma. Bakom varje bokstav finns ett litet djur, I för igelkott till exempel. Det ska ju börjas i tid, ungen är ju ändå tre månader..!
;)
Nu ligger de där två och sover, mysigt! Jag har spanat på babysim-sidor, men hittar inga kurser som börjar nu snart! Alla jag hittar har börjat för ett par veckor sedan eller börjar först i augusti. Surt! Tycker att det vore fint att börja med det rätt snart, för att komma in i det när han är så pass liten. Men men, vi får plaska vidare i badkaret. Jag övar Aron i att gilla läget när han får vatten i ansiktet, det känns som en bra start. Hm, Anne - kan du det här med babysim? :D Vi kan ha minikurs! :)
Kram på er.
2012-02-27 Pappas kakor.
Kollade igenom en mapp på datorn och hittade den här bilden:
Riktigt goda kakor, kan jag tipsa er om.
°
En grej med sorg är att man så lätt hamnar i att glömma berätta om glada minnen och om saker som personen tyckte om, eller som man brukade göra tillsammans med personen. Pappa älskade att baka och laga mat. Han var grym på att baka farmors kardemummakakor, hennes muskotkaka till jul (oj oj, så god), nyttigt matbröd - utan recept. "Njut nu, för det här brödet får ni aldrig smaka igen", brukade han säga. Fast så sa han i och för sig även om mat, för recept var väl inte riktigt pappas grej. Alltså - lite nya smaker varje gång.
°
Pappa och jag körde motorsåg ett par gånger tillsammans. Det var himla roligt. I somras var vi på stranden tillsammans. Den gången åkte vi bil eftersom jag var för gravid för att komma i mc-kläder. Annars hade vi lätt kört motorcykel dit ihop.
♥
Tack för era fina ord om mitt inlägg om när pappa gick bort. Det värmde. Orden kom från hjärtat.
2012-02-24 Fredag.
Fredag kväll. På väg hem från vår köpa-begravningskostym-till-Thomas-shopping på Frölunda Torg ikväll, åkte vi förbi en del hårdrockigt festredo folk med bolagskassar. Och på Frölunda satt det en mamma med sina barn och åt kulglass, det lyste i barnens ögon.
Själv känner jag mig inte så himla lysande. Jag funkar och jag fungerar bättre än vad jag trodde att jag kunde göra, med tanke på alla känslor som susar runt i kroppen och hjärtat. Pappa har varit död i två veckor och en dag. Aron har varit hos oss i en månad och 9 dagar.
Jag undrar hur mycket mer lycklig jag hade känt mig om vi hade fått njuta av Aron så som det "ska vara", utan sorgen i hasorna. Men jag kan också undra hur otroligt under isen jag hade varit om inte vårt lilla mirakel hade kommit till oss precis just när han gjorde det.
♥
Pappa dog torsdagen den 9 februari klockan 07.55. Samma tid gick Aron och jag ombord på planet från Landvetter till Stockholm. När jag landade på Arlanda var det redan sedan tidigare bestämt att jag skulle möta upp två av mina farbröder och kramas lite innan de skulle flyga vidare till Luleå och därefter köra hem till Gällivare. De hade i sista stund valt att flyga ner för att träffa pappa och hann få 10-15 minuter med honom i vaket tillstånd.
Så, när vi träffades på Arlanda visste jag att vi skulle gråta redan från början. Inte trodde jag att det var de som skulle komma att berätta för mig att pappa hade gått bort. Lars-Göran grät redan när jag såg honom på håll i korridoren, och han sa direkt "Tove, vi är så ledsna, han har lämnat oss". Vi grät tillsammans men jag fattade inte vad han precis hade sagt. Vad sa du, fick jag fråga. Han har lämnat oss.
Mamma hade bett dem berätta för mig för att jag skulle slippa vara ensam och höra det via telefon. Det var bra tänkt och faktiskt fint att pappas bröder var med mig när jag fick veta att han inte längre fanns i livet. Mitt i allt detta fick mina farbröder hålla i Aron och jag fick se deras glädje. På något sätt var pappa så närvarande i det.
♥
Vi landade på Gotland efter att jag hade gråtit hela flygresan från Sthlm. Flygvärdinnan stannade till och pratade med mig, till och med. Fint.
Väl framme grät mamma, Oskar och jag en skvätt. Sedan åkte vi till lasarettet där pappa låg i sängen. På sig hade han sin kostym, en fin slips och sin officersnål. Mamma hade tagit med kläderna in i samband med att ambulansen hämtade pappa på tisdagen. Hon visste att han inte skulle komma hem igen.
Jag fick en sådan chock när jag såg honom, så liten som han var. En vecka innan han dog vägde han 57 kg - nu var det verkligen inte ens det kvar. Så tydligt som det var att han var död, så kändes det ändå lika tydligt i hjärtat och i rummet att han var kvar där, tyckte jag. Mamma och Oskar sa att det verkligen kändes att han inte var kvar. Tror att vi alla kan ha haft rätt på vårt sätt. Kvar i kroppen var han inte, kroppen var inte längre hans boning. Men, jag känner mig helt säker på att han var kvar i krokarna med oss.
Så där satt vi, bredvis pappa, som blev kallare och kallare. Grät så vi skakade, satt tysta, pratade, log och enades om att han har lämnat efter sig så mycket kärlek. Framför allt genom sin fostran av oss och i familjen.
Mitt i allt blir Aron hungrig och jag tar fram nappflaskan (försök att frambringa bröstmjölk när livet jävlas på det här sättet, säger jag bara. Baby Semp 1 - tack, ja tack.). När Aron behöver andningspaus är det mest logiska stället att ställa flaskan på - pappas säng. Så där sitter jag och matar min nyfödda, samtidigt som pappa ligger död bredvid mig.
Ja, vad fan ska man säga. Finns inte gränser på livets kretslopp...
Usch vad jag avskyr att pappa är borta. Det värker i hjärtat. En del av mig är död med honom, men så mycket av honom lever kvar i minnen och i kärlek, som sagt. Det gör också ont att alla de jag känner, som inte känner pappa, inte fullt ut kan förstå min sorg. Men det kan kanske ingen ändå. Eller så spelar det ingen roll. Borta är han oavsett.
Pappa trodde inte på liv efter detta, sa han i alla fall. Jag tror inte han var säker på slutet. I mitt brev till honom skrev jag att jag hoppades att han hade fel, och att jag hade rätt. För jag tror på att vi ses igen. Och på att vi vandrar bredvid varandra även när vi inte alltid vet.
Själv känner jag mig inte så himla lysande. Jag funkar och jag fungerar bättre än vad jag trodde att jag kunde göra, med tanke på alla känslor som susar runt i kroppen och hjärtat. Pappa har varit död i två veckor och en dag. Aron har varit hos oss i en månad och 9 dagar.
Jag undrar hur mycket mer lycklig jag hade känt mig om vi hade fått njuta av Aron så som det "ska vara", utan sorgen i hasorna. Men jag kan också undra hur otroligt under isen jag hade varit om inte vårt lilla mirakel hade kommit till oss precis just när han gjorde det.
♥
Pappa dog torsdagen den 9 februari klockan 07.55. Samma tid gick Aron och jag ombord på planet från Landvetter till Stockholm. När jag landade på Arlanda var det redan sedan tidigare bestämt att jag skulle möta upp två av mina farbröder och kramas lite innan de skulle flyga vidare till Luleå och därefter köra hem till Gällivare. De hade i sista stund valt att flyga ner för att träffa pappa och hann få 10-15 minuter med honom i vaket tillstånd.
Så, när vi träffades på Arlanda visste jag att vi skulle gråta redan från början. Inte trodde jag att det var de som skulle komma att berätta för mig att pappa hade gått bort. Lars-Göran grät redan när jag såg honom på håll i korridoren, och han sa direkt "Tove, vi är så ledsna, han har lämnat oss". Vi grät tillsammans men jag fattade inte vad han precis hade sagt. Vad sa du, fick jag fråga. Han har lämnat oss.
Mamma hade bett dem berätta för mig för att jag skulle slippa vara ensam och höra det via telefon. Det var bra tänkt och faktiskt fint att pappas bröder var med mig när jag fick veta att han inte längre fanns i livet. Mitt i allt detta fick mina farbröder hålla i Aron och jag fick se deras glädje. På något sätt var pappa så närvarande i det.
♥
Vi landade på Gotland efter att jag hade gråtit hela flygresan från Sthlm. Flygvärdinnan stannade till och pratade med mig, till och med. Fint.
Väl framme grät mamma, Oskar och jag en skvätt. Sedan åkte vi till lasarettet där pappa låg i sängen. På sig hade han sin kostym, en fin slips och sin officersnål. Mamma hade tagit med kläderna in i samband med att ambulansen hämtade pappa på tisdagen. Hon visste att han inte skulle komma hem igen.
Jag fick en sådan chock när jag såg honom, så liten som han var. En vecka innan han dog vägde han 57 kg - nu var det verkligen inte ens det kvar. Så tydligt som det var att han var död, så kändes det ändå lika tydligt i hjärtat och i rummet att han var kvar där, tyckte jag. Mamma och Oskar sa att det verkligen kändes att han inte var kvar. Tror att vi alla kan ha haft rätt på vårt sätt. Kvar i kroppen var han inte, kroppen var inte längre hans boning. Men, jag känner mig helt säker på att han var kvar i krokarna med oss.
Så där satt vi, bredvis pappa, som blev kallare och kallare. Grät så vi skakade, satt tysta, pratade, log och enades om att han har lämnat efter sig så mycket kärlek. Framför allt genom sin fostran av oss och i familjen.
Mitt i allt blir Aron hungrig och jag tar fram nappflaskan (försök att frambringa bröstmjölk när livet jävlas på det här sättet, säger jag bara. Baby Semp 1 - tack, ja tack.). När Aron behöver andningspaus är det mest logiska stället att ställa flaskan på - pappas säng. Så där sitter jag och matar min nyfödda, samtidigt som pappa ligger död bredvid mig.
Ja, vad fan ska man säga. Finns inte gränser på livets kretslopp...
Usch vad jag avskyr att pappa är borta. Det värker i hjärtat. En del av mig är död med honom, men så mycket av honom lever kvar i minnen och i kärlek, som sagt. Det gör också ont att alla de jag känner, som inte känner pappa, inte fullt ut kan förstå min sorg. Men det kan kanske ingen ändå. Eller så spelar det ingen roll. Borta är han oavsett.
Pappa trodde inte på liv efter detta, sa han i alla fall. Jag tror inte han var säker på slutet. I mitt brev till honom skrev jag att jag hoppades att han hade fel, och att jag hade rätt. För jag tror på att vi ses igen. Och på att vi vandrar bredvid varandra även när vi inte alltid vet.
2012-02-03
Hej!
Nu var det länge sen jag skrev. Passar på att göra ett försök nu, när Aron ligger och sover i soffan. Idag har han lite svårt att komma till ro tycker jag, tyckte att han kändes varm men ingen feber. Dock är han lite småförkyld, så det är väl inte så konstigt om han inte känner sig på topp.
Ibland vet man bara inte vart man ska börja. ARON! ♥ Hjärtat Aron. Han är så himla fin. Vilken glädje han ger! Allt gick bra, själva förlossningen tog omkring 12 timmar vilket inte är nåt märkvärdigt. Den delen kunde jag inte ha önskat mer av, faktiskt - det var en bra upplevelse. Även om det ju gjorde satans ont.. Lustgas är världens bästa grej! Å epidural också för den delen.
Det som var jobbigt var 36 timmar av förvärkar från helvetet. Fy fan. De var jag inte beredd på heller, trodde liksom att det hela skulle komma igång snabbare än så. Men men. Det sägs att man slipper det vid efterföljande förlossningar!
Det blev ju förlossning på ön eftersom pappa är så dålig. Det kom fram att läkarna trodde att han inte skulle ha överlevt julen... Det är helt galet det här. Han är så sjuk, så sjuk. Flera gånger har jag sett honom dra vad jag trott varit hans sista andetag - han har slutat andats. För att sedan börja igen. Dagarna innan vi åkte hem (efter nästan en månad på Gotland) blev han mycket sämre en dag. Han var knappt kontaktbar och fick dessutom tia-attacker, som man kan säga är "mini-strokes". Sjuksköterskan som kom hem på extrabeställning uppmanade oss att ringa ambulans (i lugn och ro, för att få en bår). När ambulansen kom - då fick pappa plötsligt energi nog att sätta sig upp och GÅ till båren. Vart får han energin ifrån..?
Hemskt att säga, men just nu känns det som att jag bara väntar på att han ska dö... Varje dag är ett mirakel och en dag längre än någon väntat sig. Alltså är varje dag närmare döden (men det är det väl i och för sig för oss alla..). Fina, fina pappa. Det är så jävla sjukt att han ska försvinna och att vi ska sakna honom resten av våra liv.
Innan vi åkte hem skrev jag ett brev till honom, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att säga hej då och få ur mig allt jag vill ha sagt. Känslosamt. Mamma har berättat att han har läst det och också bad henne läsa det, med tårar i ögonen. Inte vet jag om han faktiskt minns det nu, hans minne är ju också en del i det här pusslet... Men jag har i alla fall skrivit det och han har läst vad jag känner för honom, någonstans i hans hjärta och kropp finns det minnet lagrat.
Att vänta på Aron, föda honom och samtidigt sörja pappa - det är det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Fattar inte hur jag faktiskt kommer upp på dagarna och fungerar så som jag gör. Orkar inte alltid svara i telefon när folk ringer. Men det är som det är. Ni är fina, tack för att ni förstår! Å tack för att ni finns där.
Nu var det länge sen jag skrev. Passar på att göra ett försök nu, när Aron ligger och sover i soffan. Idag har han lite svårt att komma till ro tycker jag, tyckte att han kändes varm men ingen feber. Dock är han lite småförkyld, så det är väl inte så konstigt om han inte känner sig på topp.
Ibland vet man bara inte vart man ska börja. ARON! ♥ Hjärtat Aron. Han är så himla fin. Vilken glädje han ger! Allt gick bra, själva förlossningen tog omkring 12 timmar vilket inte är nåt märkvärdigt. Den delen kunde jag inte ha önskat mer av, faktiskt - det var en bra upplevelse. Även om det ju gjorde satans ont.. Lustgas är världens bästa grej! Å epidural också för den delen.
Det som var jobbigt var 36 timmar av förvärkar från helvetet. Fy fan. De var jag inte beredd på heller, trodde liksom att det hela skulle komma igång snabbare än så. Men men. Det sägs att man slipper det vid efterföljande förlossningar!
Det blev ju förlossning på ön eftersom pappa är så dålig. Det kom fram att läkarna trodde att han inte skulle ha överlevt julen... Det är helt galet det här. Han är så sjuk, så sjuk. Flera gånger har jag sett honom dra vad jag trott varit hans sista andetag - han har slutat andats. För att sedan börja igen. Dagarna innan vi åkte hem (efter nästan en månad på Gotland) blev han mycket sämre en dag. Han var knappt kontaktbar och fick dessutom tia-attacker, som man kan säga är "mini-strokes". Sjuksköterskan som kom hem på extrabeställning uppmanade oss att ringa ambulans (i lugn och ro, för att få en bår). När ambulansen kom - då fick pappa plötsligt energi nog att sätta sig upp och GÅ till båren. Vart får han energin ifrån..?
Hemskt att säga, men just nu känns det som att jag bara väntar på att han ska dö... Varje dag är ett mirakel och en dag längre än någon väntat sig. Alltså är varje dag närmare döden (men det är det väl i och för sig för oss alla..). Fina, fina pappa. Det är så jävla sjukt att han ska försvinna och att vi ska sakna honom resten av våra liv.
Innan vi åkte hem skrev jag ett brev till honom, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att säga hej då och få ur mig allt jag vill ha sagt. Känslosamt. Mamma har berättat att han har läst det och också bad henne läsa det, med tårar i ögonen. Inte vet jag om han faktiskt minns det nu, hans minne är ju också en del i det här pusslet... Men jag har i alla fall skrivit det och han har läst vad jag känner för honom, någonstans i hans hjärta och kropp finns det minnet lagrat.
Att vänta på Aron, föda honom och samtidigt sörja pappa - det är det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Fattar inte hur jag faktiskt kommer upp på dagarna och fungerar så som jag gör. Orkar inte alltid svara i telefon när folk ringer. Men det är som det är. Ni är fina, tack för att ni förstår! Å tack för att ni finns där.
2011-12-15 Avslut.
Filippa: skumtomtefudgen blev äckligt söt. Till och med jag tyckte det! Kanske finns nåt annat recept som inte innehåller 100 g vit choklad utöver redan sött socker, sirap och tomtar? :)
Ja hörrni. Imorgon är min sista dag på jobbet. Kan inte i ord säga hur skönt det ska bli. Jag har ett möte med klient på förmiddagen, en journalanteckning ska skrivas på det och i övrigt ska jag städa ur kontoret och sen ha avslutsmöte med min chef. Därefter hemgång. Tanken var att jag skulle sluta på tisdag eftermiddag men jag har sagt ifrån. Jag orkar inte mer och jag har dessutom arbetat undan allt jag behöver göra.
Är ju så trött. Både trött för att jag behöver få vila inför förlossning och Pyretankomst. Men jag är ju trött i själen, för att jag är ledsen för att pappa är sjuk. Den tröttheten går ju inte att vila bort direkt, men jag kan ju i alla fall underlätta för mig själv och inte vara onödigt fysiskt trött UTÖVER den mentala tröttheten.
Jag känner mig faktiskt besviken på några kompisar som inte har hört av sig nästan alls sen jag berättade för dom att pappa är sjuk. Okej, tack för sms i samband med informationen. Men sen då? Vad handlar det om, att man inte hör av sig och undrar hur läget är? Vågar man inte? Orkar man inte - jag fattar om man själv kanske har kriser i livet.
Jag fattar det rent logiskt men känner mig ändå lite ledsen över det. Det är inte så att jag är den som orkar prata i telefon just nu, eller knappt svarar på sms alla gånger. Men att se att person X har ringt och försökt att nå mig, det värmer ju bara det. Kanske skriver ett sms också, utan något som helst krav på att jag ska svara omedelbums.
Vi snackar ändå cancer. Kanske sitter nån kompis och tycker att jag beter mig dåligt nu, som inte hör av mig när nån kris pågår i deras liv? Vete tusan. Till er som hör av er: tack för att ni gör det! Jag kommer tillbaka och är med i matchen så snart jag bara orkar och kan!
Pappa är hemma från sjukhuset nu. Tanken var att han skulle få börja med cellgifter i tisdags. De har ju strukit alternativen strålbehandling och operation, han är för dålig för att de alternativen ska fungera. De kommer inte att kunna bota hans cancer, utan det handlar mer om att fördröja förloppet. Vet inte hur lång tid vi pratar om.
För han fick inte börja med cellgifterna heller. Nu heter det att hans njurar är för dåliga och att han behöver få vila och förhoppningsvis blir de bättre så att de kan påbörja cellgiftsbehandling efter jul. FY HELVETE.
För ett tag sen var det ju inte alls fel på njurarna, trots att de tidigare hävdade det. Nä, utan då var det istället tätt mellan njurar och urinblåsa. Nu har de ändrat sig IGEN och jag får psykbryt - fast psykbrytsmodellen där jag har stängt av och skakar på huvudet. De leker med min pappas liv.
Så nu bor han hemma i Vibble. Mamma har köpt nya sängar som kompisar till familjen har hjälpt till att flytta in, så nu sover mamma o pappa på nedervåningen istället. För att han ska slippa gå uppför trappan. Tre gånger i veckan kommer det sköterskor hem till Vibble och sätter dropp som han får ha över natten. På morgonen därefter kommer de och plockar ur droppet och tittar till såren efter operationen han gjorde, samt kollar stomin.
Herregud. Han är ju jättesjuk. :(
°
Ja hörrni. Imorgon är min sista dag på jobbet. Kan inte i ord säga hur skönt det ska bli. Jag har ett möte med klient på förmiddagen, en journalanteckning ska skrivas på det och i övrigt ska jag städa ur kontoret och sen ha avslutsmöte med min chef. Därefter hemgång. Tanken var att jag skulle sluta på tisdag eftermiddag men jag har sagt ifrån. Jag orkar inte mer och jag har dessutom arbetat undan allt jag behöver göra.
°
Är ju så trött. Både trött för att jag behöver få vila inför förlossning och Pyretankomst. Men jag är ju trött i själen, för att jag är ledsen för att pappa är sjuk. Den tröttheten går ju inte att vila bort direkt, men jag kan ju i alla fall underlätta för mig själv och inte vara onödigt fysiskt trött UTÖVER den mentala tröttheten.
°
Jag känner mig faktiskt besviken på några kompisar som inte har hört av sig nästan alls sen jag berättade för dom att pappa är sjuk. Okej, tack för sms i samband med informationen. Men sen då? Vad handlar det om, att man inte hör av sig och undrar hur läget är? Vågar man inte? Orkar man inte - jag fattar om man själv kanske har kriser i livet.
°
Jag fattar det rent logiskt men känner mig ändå lite ledsen över det. Det är inte så att jag är den som orkar prata i telefon just nu, eller knappt svarar på sms alla gånger. Men att se att person X har ringt och försökt att nå mig, det värmer ju bara det. Kanske skriver ett sms också, utan något som helst krav på att jag ska svara omedelbums.
°
Vi snackar ändå cancer. Kanske sitter nån kompis och tycker att jag beter mig dåligt nu, som inte hör av mig när nån kris pågår i deras liv? Vete tusan. Till er som hör av er: tack för att ni gör det! Jag kommer tillbaka och är med i matchen så snart jag bara orkar och kan!
°
Pappa är hemma från sjukhuset nu. Tanken var att han skulle få börja med cellgifter i tisdags. De har ju strukit alternativen strålbehandling och operation, han är för dålig för att de alternativen ska fungera. De kommer inte att kunna bota hans cancer, utan det handlar mer om att fördröja förloppet. Vet inte hur lång tid vi pratar om.
°
För han fick inte börja med cellgifterna heller. Nu heter det att hans njurar är för dåliga och att han behöver få vila och förhoppningsvis blir de bättre så att de kan påbörja cellgiftsbehandling efter jul. FY HELVETE.
°
För ett tag sen var det ju inte alls fel på njurarna, trots att de tidigare hävdade det. Nä, utan då var det istället tätt mellan njurar och urinblåsa. Nu har de ändrat sig IGEN och jag får psykbryt - fast psykbrytsmodellen där jag har stängt av och skakar på huvudet. De leker med min pappas liv.
°
Så nu bor han hemma i Vibble. Mamma har köpt nya sängar som kompisar till familjen har hjälpt till att flytta in, så nu sover mamma o pappa på nedervåningen istället. För att han ska slippa gå uppför trappan. Tre gånger i veckan kommer det sköterskor hem till Vibble och sätter dropp som han får ha över natten. På morgonen därefter kommer de och plockar ur droppet och tittar till såren efter operationen han gjorde, samt kollar stomin.
°
Herregud. Han är ju jättesjuk. :(
2011-12-11 Tredje ljuset.
* Tydligen är den senaste informationen att de inte kan göra mer än att ge pappa cellgifter. De börjar med detta i veckan. jag krisar men är just nu i mer avstängt läge för att orka.
* Jul blir på ön. Tror att det kommer bli en jobbig jul men är ändå glad för att fira med familjen.
* Fatta hur mycket glädje Pyret ger i en familj där döden gör sig så läskigt påmind! Fina Pyret! Oj vad jag längtar tills du är på utsidan.
* Har börjat få förvärkar faktiskt, en del känns inte mer än att magen blir hård men andra gör så att ryggen gör ont. kroppen övar!
Kram.
2011-11-18 Tredje dagen.
Ja, hörrni. Är faktiskt hemma idag också. Det satt långt inne att vara hemma idag, hade egentligen lovat en familj att vara klar med deras utredning och lämna den till dem innan helgen. Men icke!
Och nej, jag kommer nog inte kunna släppa jobbet till 100% i helgen men det var ändå inte skäl nog att gå till jobbet idag. För jag behöver i så fall VERKLIGEN utmana mig själv att inte gå dit bara för att slippa lite duktig-ångest.
Tänkte på detta med graviditet. Vad man kan utsätta sig för, för att få barn till världen :)
- illamående (kräktes senast i förra veckan, igen...)
- kramp i benen
- tappa hår
- järnbrist
- en smula halsbränna (ta i trä)
- foglossningar
- ont i ryggen
- ont i brösten
- kramp i magen (nåja nåja, sammandragningar I know, men det är ju lite som kramp det känns just nu iaf)
- viktuppgång (oh my, vad jag har blivit tjock! spräckte 100-strecket redan för nån månad sen, heffaklumpen det är jag!)
Och ändå är det så jävla värt. När han rör sig där inne blir jag varm i hjärtat. Älskar när Thomas har händerna på min mage och vi får dela känslan. Då har ungen ännu inte ens tittat ut!!!
Och nej, jag kommer nog inte kunna släppa jobbet till 100% i helgen men det var ändå inte skäl nog att gå till jobbet idag. För jag behöver i så fall VERKLIGEN utmana mig själv att inte gå dit bara för att slippa lite duktig-ångest.
Tänkte på detta med graviditet. Vad man kan utsätta sig för, för att få barn till världen :)
- illamående (kräktes senast i förra veckan, igen...)
- kramp i benen
- tappa hår
- järnbrist
- en smula halsbränna (ta i trä)
- foglossningar
- ont i ryggen
- ont i brösten
- kramp i magen (nåja nåja, sammandragningar I know, men det är ju lite som kramp det känns just nu iaf)
- viktuppgång (oh my, vad jag har blivit tjock! spräckte 100-strecket redan för nån månad sen, heffaklumpen det är jag!)
Och ändå är det så jävla värt. När han rör sig där inne blir jag varm i hjärtat. Älskar när Thomas har händerna på min mage och vi får dela känslan. Då har ungen ännu inte ens tittat ut!!!
2011-11-16 Chock.
Kors i taket, två datorinlägg på bara några dagar. Lite som förr i tiden, bloggen lever igen!
Igår åkte Thomas och jag till barnmorskan för vanlig koll, magen växer som den ska och jag följer min egen skala. Men hon hade svårt att hitta Pyrets hjärtljud och urskilja dem från mina, så vi fick prova ett par gånger. Sen visade hans puls mellan 120-130 sa hon, vanligen ligger den på 140. Det i kombination med att jag tycker att det känns annorlunda när han rör sig fick henne att se lite fundersam ut och hon skickade oss till Östra Sjukhuset för att ta en CTG-kurva (kolla fosterljudskurva hi-tech nånting nånting).
Helvete vad läskigt. Som ni förstår gick det ju bra, annars hade jag inte skrivit nu kan man ju ana. Men vad tankar som han fara runt i huvudet. Tänk om han inte mår bra där inne? Blir det akut snitt då? Blir vi föräldrar ikväll? Eller blir vi annars av med vårt barn?
När jag skulle sova igår höll Pyret dock låda som "vanligt", som för att säga att han mår bra och är på G där inne! Nån märklig lättnad och chock i ett höll i sig igår och nog under natten med för den delen. För jag kom knappt ur sängen. Efter en dusch bestämde jag mig för att stanna hemma idag. Det är faktiskt för mycket nu.
Det räcker med att ha en sjuk pappa och mycket att göra på jobbet, bara tanken på att Pyret inte kommer ut och mår tipptopp räckte för att jag ska behöva kurera mig hemma idag. Den känslan hade varit nog om den kommit ensam utan det andra!
Pust.
Känns jättebra att jag valde att stanna hemma, inte helt lätt när man arbetar med människor. Idag har vi egentligen ett möte inplanerat med en hel familj och deras anhöriga (tror det är nästan 15 pers på nätverksmötet). Det är planerat sen 3 veckor, men jag inser att det inte är läge att ta hand om dem före mig själv.
Nu ska jag dricka upp min kopp the och krypa ner igen. Sen bara ta dagen som den kommer.
Kram.
Igår åkte Thomas och jag till barnmorskan för vanlig koll, magen växer som den ska och jag följer min egen skala. Men hon hade svårt att hitta Pyrets hjärtljud och urskilja dem från mina, så vi fick prova ett par gånger. Sen visade hans puls mellan 120-130 sa hon, vanligen ligger den på 140. Det i kombination med att jag tycker att det känns annorlunda när han rör sig fick henne att se lite fundersam ut och hon skickade oss till Östra Sjukhuset för att ta en CTG-kurva (kolla fosterljudskurva hi-tech nånting nånting).
Helvete vad läskigt. Som ni förstår gick det ju bra, annars hade jag inte skrivit nu kan man ju ana. Men vad tankar som han fara runt i huvudet. Tänk om han inte mår bra där inne? Blir det akut snitt då? Blir vi föräldrar ikväll? Eller blir vi annars av med vårt barn?
När jag skulle sova igår höll Pyret dock låda som "vanligt", som för att säga att han mår bra och är på G där inne! Nån märklig lättnad och chock i ett höll i sig igår och nog under natten med för den delen. För jag kom knappt ur sängen. Efter en dusch bestämde jag mig för att stanna hemma idag. Det är faktiskt för mycket nu.
Det räcker med att ha en sjuk pappa och mycket att göra på jobbet, bara tanken på att Pyret inte kommer ut och mår tipptopp räckte för att jag ska behöva kurera mig hemma idag. Den känslan hade varit nog om den kommit ensam utan det andra!
Pust.
Känns jättebra att jag valde att stanna hemma, inte helt lätt när man arbetar med människor. Idag har vi egentligen ett möte inplanerat med en hel familj och deras anhöriga (tror det är nästan 15 pers på nätverksmötet). Det är planerat sen 3 veckor, men jag inser att det inte är läge att ta hand om dem före mig själv.
Nu ska jag dricka upp min kopp the och krypa ner igen. Sen bara ta dagen som den kommer.
Kram.
2011-11-14 Faderskap.
Nu har Thomas och jag varit på Familjerätten i Göteborg och skrivit under papper för faderskap och gemensam vårdnad om Pyret. STORT! Det är ju att ingå ett förbund på det där juridiska sättet som ändå betyder himla mycket i samhället, även om vi redan har ingått förbundet som innebär att jag har en finfin kalaskula på magen.
Kalaskulan rör sig en hel del även om sättet har ändrats - nu känns det som att han liksom mer glider längs "väggen" där inne, tidigare var det mer skutt och allmän lek. Häromdan fick jag en ordentlig spark i sidan - inifrån alltså, herregud vad otrevlig känsla. Framför allt oväntat, inte är man van med att bli mörbultad inifrån på det sättet!
Vi firade i alla fall påskrifter av pappa-papper på Dubliners med en jättegod burgare. Eftersom Pyret är rätt stor där inne (nånstans närmare 1800 gram sägs det) orkar jag inte äta lika fort och mycket som annars. Idag hände det: jag GAV BORT en del av min burgare till Thomas. OH my! Mycket ska till innan det sker ;)
Har sex veckor kvar att jobba om allt går som det ska. 20 december är sista dagen på arbetet och då är det till och med halvdag för min del. Känns konstigt att sluta, även om jag ser väldigt mycket fram emot det :) Har dock en jävla massa att hinna med innan jag går hem. Tror att det är sex utredningar jag ska göra klart på den tiden. De flesta "stora" utredningarna är dock klara, så som det verkar nu. Men där ska ju insatser påbörjas och genomförandeplaner skrivas, vilket i sig innebär x antal möten per klient också. Jajemän. Duktiga jag har i alla fall tackat nej till fler förhandsbedömningar som chefen undrade om jag kunde ta. Klapp på axeln till mig.
Nu är ni kanske förvånade över att jag skriver ett såhär långt inlägg? Jag med. Men jag sitter vid Thomas flashiga dator och det inbjuder till det klart mer än en liten telefon mer lämpad för surf och wordfeud :)
Jag vet inte riktigt vart i pappakrisen jag är. På onsdag ska han få en stomi, de vågar inte operera bort tarmarna pga risken att cancern sprider sig men lyckas på nåt sätt sätta den där påsen på magen ändå. När stomin är läkt ska han börja äta cellgifter. Drygt nån månad senare är tanken strålning och beroende på hur allt går sägs det att det kan bli operation också, men jag vet inte jag - känns som en sak i taget är det som går att förhålla sig till nu.
Jag kan inte låta bli att tänka, att det här kanske är sista julen med pappa i livet. Jag kan inte heller låta bli att se en film för ögonen, där jag går med en nyfödd till min pappas begravning. Och att Pyret inte får lära känna sin morfar. Att jag inte får se min pappa som morfar till mitt/mina barn. Det gör fan ont i hjärtat kan jag säga. Vet inte ens HUR jag ska kunna förhålla mig till det utan att hjärtat brister. Tanken på att det faktiskt kanske blir så. Jag är så trött på livets orättvisor, för det är fan inte rättvist.
Livet är märkligt. Visste det förut men det är som att nån där uppe vill påminna mig om det så fort vardagen och ett bedrägligt lugn sätter in. Det är bara drygt ett år sen Gunilla hamnade i jorden och jag saknar henne så ofta, henne som jag räknade med att ha med i mitt liv när jag blev gravid. Som den barnmorska hon faktiskt var, och en extramamma för mig. Max ett år får det tydligen gå mellan beskeden om sorg och hot om förlust av nära och kära. Ja, vad ska man säga om saken.
Många känslor blir det, kan man säga. Kram på er!
Kalaskulan rör sig en hel del även om sättet har ändrats - nu känns det som att han liksom mer glider längs "väggen" där inne, tidigare var det mer skutt och allmän lek. Häromdan fick jag en ordentlig spark i sidan - inifrån alltså, herregud vad otrevlig känsla. Framför allt oväntat, inte är man van med att bli mörbultad inifrån på det sättet!
Vi firade i alla fall påskrifter av pappa-papper på Dubliners med en jättegod burgare. Eftersom Pyret är rätt stor där inne (nånstans närmare 1800 gram sägs det) orkar jag inte äta lika fort och mycket som annars. Idag hände det: jag GAV BORT en del av min burgare till Thomas. OH my! Mycket ska till innan det sker ;)
Har sex veckor kvar att jobba om allt går som det ska. 20 december är sista dagen på arbetet och då är det till och med halvdag för min del. Känns konstigt att sluta, även om jag ser väldigt mycket fram emot det :) Har dock en jävla massa att hinna med innan jag går hem. Tror att det är sex utredningar jag ska göra klart på den tiden. De flesta "stora" utredningarna är dock klara, så som det verkar nu. Men där ska ju insatser påbörjas och genomförandeplaner skrivas, vilket i sig innebär x antal möten per klient också. Jajemän. Duktiga jag har i alla fall tackat nej till fler förhandsbedömningar som chefen undrade om jag kunde ta. Klapp på axeln till mig.
Nu är ni kanske förvånade över att jag skriver ett såhär långt inlägg? Jag med. Men jag sitter vid Thomas flashiga dator och det inbjuder till det klart mer än en liten telefon mer lämpad för surf och wordfeud :)
Jag vet inte riktigt vart i pappakrisen jag är. På onsdag ska han få en stomi, de vågar inte operera bort tarmarna pga risken att cancern sprider sig men lyckas på nåt sätt sätta den där påsen på magen ändå. När stomin är läkt ska han börja äta cellgifter. Drygt nån månad senare är tanken strålning och beroende på hur allt går sägs det att det kan bli operation också, men jag vet inte jag - känns som en sak i taget är det som går att förhålla sig till nu.
Jag kan inte låta bli att tänka, att det här kanske är sista julen med pappa i livet. Jag kan inte heller låta bli att se en film för ögonen, där jag går med en nyfödd till min pappas begravning. Och att Pyret inte får lära känna sin morfar. Att jag inte får se min pappa som morfar till mitt/mina barn. Det gör fan ont i hjärtat kan jag säga. Vet inte ens HUR jag ska kunna förhålla mig till det utan att hjärtat brister. Tanken på att det faktiskt kanske blir så. Jag är så trött på livets orättvisor, för det är fan inte rättvist.
Livet är märkligt. Visste det förut men det är som att nån där uppe vill påminna mig om det så fort vardagen och ett bedrägligt lugn sätter in. Det är bara drygt ett år sen Gunilla hamnade i jorden och jag saknar henne så ofta, henne som jag räknade med att ha med i mitt liv när jag blev gravid. Som den barnmorska hon faktiskt var, och en extramamma för mig. Max ett år får det tydligen gå mellan beskeden om sorg och hot om förlust av nära och kära. Ja, vad ska man säga om saken.
Många känslor blir det, kan man säga. Kram på er!
2011-11-05 allhelgonapyssel.
Idag har Anne och jag pysslat ihop ett gäng jättefina julkort!! En smula tidigt kanske, men så himla fint!
Vi tog en promenad på kvibergs kyrkogård också, så vackert med alla ljusen.
älskar att ha helg.
Kram på er!
2011-09-24 Helg.
Helg är ett ord som har fått helt ny betydelse för mig sen jag började jobba. Vila, skoj, sömn, umgås. I komprimerad form!
Jag ska få gå BBIC-kursen. Jag mailade ju min chef där på dagen när jag fick reda på att den skulle gå och att jag inte stod med på listan. I mailet frågade jag bara enkelt och tydligt om det hade blivit något fel eftersom min uppfattning redan på intervjun var att den som fick tjänsten skulle få gå kursen (läs undermeningen: skit detsamma om den som får tjänsten ska sluta).
Hade fått svar på mailet när jag kom tillbaka från sjukdagarna. "Fel i maskineriet. Här kommer kallelsen".
Eller hur. Tror väldigt lite på det, ärligt talat. Men, jag går inte in djupare i det. Man får spara sina strider när man har chefer som tydligen är rätt dåliga på ärlig och rak kommunikation.
Bortsett från det, så är jag lite piggare än jag har varit på ett tag. Men ändå trött. Jag har liksom haft noll energi och känt mig rätt osugen på allt möjligt. En grej händer ju sällan isolerad från andra grejer heller. Det var de här tråkigheterna på jobbet, både Norge-grejen och BBIC-kursen. På det så blev pappa sjuk och det var först allvarligt sa de, att hans njurar höll på att lägga av på grund av att han hade blivit felmedicinerad. Sen, när han kom hem, sa de plötsligt att nej då, njurarna är inte nedsatta, de ligger bara emot urinblåsan och det är därav besvären kommer. Och felmedicinerad? Nej då, inte det! Det var vi på lasarettet som hade fått fel i våra papper, därför fick han bara 2 av 7 mediciner de dagar som han låg inne... Vilket mamma också fick höra för, att hon inte hade bättre koll på hans medicinering så dålig som han är. Ärligt talat. Jag kan inte bli annat än mållös och ska anmäla sjukvården för det. Pappa orkar inte, men mamma verkar vara på.
De där sjukdagarna, förkyld och låg och krisig, de gjorde sitt. Ska försöka ladda batterierna all ledig tid (och ta mig tid på jobbet).
För övrigt sparkar Pyret rätt mycket, och magen är stenhård ofta! Jag kan känna huvudet (eller vad det nu är, rumpan?) när jag känner på magen. Och Thomas har också börjat känna sparkarna, det är så himla kul att få dela det med honom :)
Och om ni visste, vad jag ser fram emot att vara mammaledig! :)
Kram på er!
Jag ska få gå BBIC-kursen. Jag mailade ju min chef där på dagen när jag fick reda på att den skulle gå och att jag inte stod med på listan. I mailet frågade jag bara enkelt och tydligt om det hade blivit något fel eftersom min uppfattning redan på intervjun var att den som fick tjänsten skulle få gå kursen (läs undermeningen: skit detsamma om den som får tjänsten ska sluta).
Hade fått svar på mailet när jag kom tillbaka från sjukdagarna. "Fel i maskineriet. Här kommer kallelsen".
Eller hur. Tror väldigt lite på det, ärligt talat. Men, jag går inte in djupare i det. Man får spara sina strider när man har chefer som tydligen är rätt dåliga på ärlig och rak kommunikation.
Bortsett från det, så är jag lite piggare än jag har varit på ett tag. Men ändå trött. Jag har liksom haft noll energi och känt mig rätt osugen på allt möjligt. En grej händer ju sällan isolerad från andra grejer heller. Det var de här tråkigheterna på jobbet, både Norge-grejen och BBIC-kursen. På det så blev pappa sjuk och det var först allvarligt sa de, att hans njurar höll på att lägga av på grund av att han hade blivit felmedicinerad. Sen, när han kom hem, sa de plötsligt att nej då, njurarna är inte nedsatta, de ligger bara emot urinblåsan och det är därav besvären kommer. Och felmedicinerad? Nej då, inte det! Det var vi på lasarettet som hade fått fel i våra papper, därför fick han bara 2 av 7 mediciner de dagar som han låg inne... Vilket mamma också fick höra för, att hon inte hade bättre koll på hans medicinering så dålig som han är. Ärligt talat. Jag kan inte bli annat än mållös och ska anmäla sjukvården för det. Pappa orkar inte, men mamma verkar vara på.
De där sjukdagarna, förkyld och låg och krisig, de gjorde sitt. Ska försöka ladda batterierna all ledig tid (och ta mig tid på jobbet).
För övrigt sparkar Pyret rätt mycket, och magen är stenhård ofta! Jag kan känna huvudet (eller vad det nu är, rumpan?) när jag känner på magen. Och Thomas har också börjat känna sparkarna, det är så himla kul att få dela det med honom :)
Och om ni visste, vad jag ser fram emot att vara mammaledig! :)
Kram på er!
2011-09-15 Trött.
Ännu en magbild. Syns mer och mer, tycker jag nog. Igår körde jag en multitasking och borstade tänderna samtidigt som jag kom på att jag skulle fotografera. Och Pyret gjorde lite lowkicks där inne under tiden. ♥
°
I övrigt är jag TRÖTT måste jag säga. Dels pga en förkylning som inte gett sig sen sista helgen på min semester (vecka 34). Det är rätt länge sen, insåg jag idag, tack vare en kollega. Så jag gick hem från jobbet tidigare och ska vara hemma imorgon. Men jag är också själsigt jävla trött på IDIOTER.
°
Typ inkompetenta chefer.
°
När jag var på arbetsintervju för det här jobbet hette det att det sannolikt skulle bli ett vikariat med goda möjligheter till förlängning. Fine, tänkte jag, blir det så blir det. Nu när jag vet att vi ska ha barn i januari har jag valt att inte söka fasta tjänster som legat ute, eftersom jag inte kommer vilja pendla till Borås när vi har barn. Jag har sagt detta till min chef och också sagt att om det inte vore för det, skulle jag gärna fortsätta arbeta där eftersom jag trivs med arbetet och arbetsplatsen.
°
Jag har ändrat mig.
°
Under intervjun diskuterade vi också att den som fick jobbet skulle få gå BBIC-utbildning under hösten. Kalasbra!
°
Där är jag inte längre medräknad. Idag frågade min kollega mig varför jag inte står med på listan, när hon och de tre andra nyanställda (varav en börjar i oktober) gör det. Jag frågar mig samma sak. Har mailat min chef och snällt (...) frågat om jag råkat komma bort på listan, eftersom vi diskuterade utbildningen redan på intervjun.
°
Men jag tror mig veta, att jag inte är uppsatt på listan över 2 dagars BBIC-utbildning, på grund av att jag ska sluta, för att jag är gravid. Vilket är ÅT HELVETE. För om jag inte varit på tjocken hade jag ändå kunnat välja att inte fortsätta i Borås vid årsskiftet, när mitt vikariat löper ut. Och de ska dom faktiskt Ge Själva Fan I, eftersom kontraktet just löper ut då: 2011-12-31. Och löftet gällde vikariat med utbildning under tiden.
°
Fy helvete.
2011-08-30 Arbete igen!
Hej på er!
Nu är jag hemma och tillbaka från min semestervecka på Gotland, kräftskiva i Mollösund och återigen på kontoret om dagarna, med start från idag. Igår var jag hemma sjuk och det var ett bra val att inte gå till jobbet, kände mig pigg i morse men är så himla trött nu. Känner det som att huden ligger "utanpå". Tät i huvudet. Två möten kvar innan hemgång.
Vi har börjat filura på barnvagn och vilka saker som vi behöver köpa innan Pyret ploppar ut. Vad gäller vagn har vi bestämt oss för att den
1. inte ska kosta 10 000 kronor
2. inte ska ha någon lattehållare
3. ska ha vändbar sitt- och liggdel, så man kan välja efterhand om barnet får ögonkontakt med oss eller omvärlden i första hand.
En sån har vi hittat, ser det ut som! Anna of Scandinavia har en vagn för ca 2700 kronor, som har fått väldigt bra recensioner i tester!
Kramkram
2011-08-11 Magen.
Här bor Pyret! Bilden är tagen den 6 augusti, så sedan dess har det hunnit hända ännu lite till. Imorgon är det dags för vårt första ordinarie ultraljud - wow! Senast vi Pyret på en skärm var hon/han 9 veckor (jag var i graviditetsvecka 11), nu är jag i vecka 19. Så - mycket har helt klart ändrats. Jag tycker mig kunna känna Pyret om jag trycker långt ner på magen, och den rör sig helt klart där inne.
Haha detta med att "boa" så som gravida kvinnor gör. Garderoben behövde städas, så var det bara. Gravid eller inte. Men helt klart kommer jag att slita ur grejer ur skåpen för att få plats med babykläder, flaskor och prylar, som vi inte har en SUCK att få plats med idag. Och jag DRÖMMER om att någon kommer och målar om vårt sovrum utan att vi behöver göra någonting alls. Tanken på att flytta ut mega-sängen och maskera, göra förarbete och sen måla... Nej. Det lär nog inte ske innan Pyret kommer. Men jag skulle Så gärna vilja. En ljus färg, gärna nån vit. Vill ljusa upp vårt sovrum, det skulle kännas både fräschare och större.
Så, om nån drabbas av lust att "boa" i vårt ställe, kom an bara ;)
Haha detta med att "boa" så som gravida kvinnor gör. Garderoben behövde städas, så var det bara. Gravid eller inte. Men helt klart kommer jag att slita ur grejer ur skåpen för att få plats med babykläder, flaskor och prylar, som vi inte har en SUCK att få plats med idag. Och jag DRÖMMER om att någon kommer och målar om vårt sovrum utan att vi behöver göra någonting alls. Tanken på att flytta ut mega-sängen och maskera, göra förarbete och sen måla... Nej. Det lär nog inte ske innan Pyret kommer. Men jag skulle Så gärna vilja. En ljus färg, gärna nån vit. Vill ljusa upp vårt sovrum, det skulle kännas både fräschare och större.
Så, om nån drabbas av lust att "boa" i vårt ställe, kom an bara ;)
2011-08-07 Söndag.
Hej!
Dvs. hej - alla ni tre som läser min blogg numera :) Är det lösenordet som skrämmer iväg människor, månntro? Ja, i så fall må det vara hänt. Känns onekligen mest bekvämt, iaf just nu, att ha lösenordet kvar!
Har sovit ut i helgen, det är så skönt att ha ta sig tid till det. Vardagarna susar iväg och sömn är något av en bristvara då, så för att kompensera får helgerna gärna innehålla MÅNGA timmar i horisontellt läge!
Fröken Öberg har börjat få ont i höfterna. Eller rättare sagt, börjat få ont igen. Hade jättejätteproblem med höfterna där omkring midsommar, vaknade så fort jag vände mig och sov med kuddar mellan knän och allt vad som rekommenderas. Sen gick det över ett tag - läs: jag vande mig och smärtan satte sig mer på ena sidan. Alltså bara hälften så ont.
Nu senaste dagarna har smärtan ökat igen, känner mig halt. Får ont av att sitta för länge på samma sätt, så idag tog jag en promenad. Med små korta steg, utan höftrull - sådär som dom säger att man ska göra! Här har ni mig och Pyret på en bänk:
Dvs. hej - alla ni tre som läser min blogg numera :) Är det lösenordet som skrämmer iväg människor, månntro? Ja, i så fall må det vara hänt. Känns onekligen mest bekvämt, iaf just nu, att ha lösenordet kvar!
Har sovit ut i helgen, det är så skönt att ha ta sig tid till det. Vardagarna susar iväg och sömn är något av en bristvara då, så för att kompensera får helgerna gärna innehålla MÅNGA timmar i horisontellt läge!
Fröken Öberg har börjat få ont i höfterna. Eller rättare sagt, börjat få ont igen. Hade jättejätteproblem med höfterna där omkring midsommar, vaknade så fort jag vände mig och sov med kuddar mellan knän och allt vad som rekommenderas. Sen gick det över ett tag - läs: jag vande mig och smärtan satte sig mer på ena sidan. Alltså bara hälften så ont.
Nu senaste dagarna har smärtan ökat igen, känner mig halt. Får ont av att sitta för länge på samma sätt, så idag tog jag en promenad. Med små korta steg, utan höftrull - sådär som dom säger att man ska göra! Här har ni mig och Pyret på en bänk:
Väl hemma satte jag igång med mitt mission för helgen. Att städa ur garderoben. I flera månader har jag öppnat garderobsdörren och fått magknip på kuppen. Det har varit som att öppna en dörr in till en mörk vägg av kläder, laddade med ångest över att inte få plats att synas var för sig. Fyyy.
Så idag hände det. Jag städade den.
Så idag hände det. Jag städade den.
Självklart fick jag assistans av Ninja, finns det en öppen låda så kommer hon ligga där inom kort.
Jädrar vad lite kläder jag har! Som jag faktiskt kan använda. Jag slängde två stora kassar och har två stora kassar kvar som ska skänkas till nåt lämpligt ställe. Materialisten i mig fick sig en omgång idag! Jag har slängt ALLT jag varit tveksam på och varit hård mot tankar som "den kan jag nog ha i februari -12". Stor risk, Tove. Stor risk ;)
Kram på er!
2011-08-01 Oops!
Oj oj, inte hör det till vanligheterna att skriva blogginlägg på arbetstid inte! Men jag gör ett undantag. Är nåt så löjligt seg idag. Sirap bleknar i jämförelse! Tror tröttheten kan ha att göra med lite för lite frukost imorse (bråttom blev det) och så glömde jag att ta med mig fika till jobbet. Som tur var hade en kollega extra knäckebröd, made my day!
Men, det gick fort ut i blodet och sen kom koman krypandes. Sitter och skriver på en utredning - som går bättre än väntat - kanske är det därför jag tar mig tid till bloggeriet?
Helgen var verkligen finfin! I fredags: Sjömagasinet. Vilken upplevelse! Och detta tillsammans med finaste Thomas i världen. Det är himla härligt att bara bli mer och mer kär, i den man som är pappa till Pyret. ♥
I lördags var vi på burlesque-fest - det var också en upplevelse! Massor av vackra människor i häftiga kläder: korsetter, klänningar, någon i insatsstyrkeuniform (inte fel...), clowner och 50-talsfolk. Härlig stämning!
Jobb jobb! Kram på er!
2011-07-26 Framtid.
Idag, på väg till jobbet i Oskars bil som jag får låna när han är iväg på semester, satt jag och filosoferade mer än jag brukar göra på bussen. På bussen finns en viss tendens att somna omedelbums, vad ska man annars hitta på den tiden? När jag kör är jag piggelin!
Filosoferade, var det ja. Jag får känslan av att många arbetar heltid året om, för att längta enbart efter sina semesterveckor.
Gud, låt mig aldrig hamna i det hjulet.
Jag vill ha en vardag där jag Trivs fullt ut. Där dagarna är roliga och fyllda av givande stunder, självförverkligande? Där semestern är en bonus i tillvaron, inte en förutsättning och dröm för att orka stå ut med nuet.
För att jag ska lyckas med det, tror jag att jag ska arbeta inom en kyrklig verksamhet eller med trädgårdsarbete och socialt arbete kombinerat. Det är där hjärtat hamnar när jag låter det sväva fritt.
Så känns det.
Filosoferade, var det ja. Jag får känslan av att många arbetar heltid året om, för att längta enbart efter sina semesterveckor.
Gud, låt mig aldrig hamna i det hjulet.
Jag vill ha en vardag där jag Trivs fullt ut. Där dagarna är roliga och fyllda av givande stunder, självförverkligande? Där semestern är en bonus i tillvaron, inte en förutsättning och dröm för att orka stå ut med nuet.
För att jag ska lyckas med det, tror jag att jag ska arbeta inom en kyrklig verksamhet eller med trädgårdsarbete och socialt arbete kombinerat. Det är där hjärtat hamnar när jag låter det sväva fritt.
Så känns det.
2011-07-23 Norge, Norge.
Stackars alla anhöriga till dem som gått bort eller varit med om det fruktansvärda i Norge. Finns inte ord att säga mer än att tankarna går till dem!
2011-07-19 Sovmorgon!
Imorgon blir det sovmorgon för fröken Öberg, det ser jag fram emot. Först kl sex måste jag gå upp då, tänk er! Vilken skillnad det är, en hel timma. Ska åka till verkstan med Oskar för att hämta ut hans motorcykel, sen får jag låna hans bil för att köra till jobbet! Lyx.
Jobbet rullar på, det är inte lätt, det ska gudarna veta! Men det är spännande och givande.
Magen börjar synas! Det är häftigt! Har jag tighta linnen så syns det absolut. :) De senaste veckorna har jag dock inte varit att leka med, oj oj. Jag har kunnat sitta och gråta och vara arg som aldrig förr ena minuten, för att sen sitta och skratta åt nåt kul. LABIL tror jag man kan sammanfatta det som. Har aldrig i mitt liv reagerat så starkt på saker som nu. Hormonrusch!
Hoppas ni mår bra!
Kramkram!
Jobbet rullar på, det är inte lätt, det ska gudarna veta! Men det är spännande och givande.
Magen börjar synas! Det är häftigt! Har jag tighta linnen så syns det absolut. :) De senaste veckorna har jag dock inte varit att leka med, oj oj. Jag har kunnat sitta och gråta och vara arg som aldrig förr ena minuten, för att sen sitta och skratta åt nåt kul. LABIL tror jag man kan sammanfatta det som. Har aldrig i mitt liv reagerat så starkt på saker som nu. Hormonrusch!
Hoppas ni mår bra!
Kramkram!