tovisen

Lyssnar på Emil Jensen igen, det händer ju rätt ofta. Den där låten "Väck mig inte imorgon" får mig matt varje gång, oj vad den är fin och hur tung är den inte. På nåt sätt också ljus i det, ändå.

Tankar på Gunilla och minnen av henne kommer över mig varje, varje dag. Får ibland påminna mig om att hon faktiskt inte lever längre, att vi inte nånsin kommer krama varann igen, för att sen sätta oss med en kopp kaffe. Eller maila henne. Det gör jättejätteont. Det är så jag kan känna hur det bränna av tårar på spårvagnen eller i väntan på bussen, eller när som helst egentligen.

Ändå snurrar livet på som om det inte hade gjort annat. Man ska gå upp på morgonen, äta sin frukost, borsta sina tänder, orka duscha och sminka sig. Vara iväg hela dagar och prestera skola och C-uppsats och LIV. Med många fina och ljusa stunder. Ibland är det bara svårt att uppbringa energi nog för "att".