2012-02-27 Läskigt. Förut ikväll hörde ja...
2012-02-27 Läskigt. Förut ikväll hörde jag Aron bli ledsen och börja skrika där han låg i vaggan i sovrummet. Jag gick dit, och där låg han med kudden över ansiktet. Fy fan vad otrevligt. Jag hade precis bara en halvtimme innan lagt dit kudden ovanför hans huvud så han skulle hasa upp mot nåt mjukt. Men när han hasade så ramlade kudden. Usch. Det var första och sista gången kan jag säga. Idag fikade jag med folk från föräldragruppen, fem mammor och deras döttrar (bara Aron som föddes i pojkkropp). Det var trevligt och jag fick dessutom höra att Aron ser ut som ett kalenderbarn. Wow :) Kram //Stolt mamma.
2012-02-27 Pappas kakor.
Kollade igenom en mapp på datorn och hittade den här bilden:
Riktigt goda kakor, kan jag tipsa er om.
°
En grej med sorg är att man så lätt hamnar i att glömma berätta om glada minnen och om saker som personen tyckte om, eller som man brukade göra tillsammans med personen. Pappa älskade att baka och laga mat. Han var grym på att baka farmors kardemummakakor, hennes muskotkaka till jul (oj oj, så god), nyttigt matbröd - utan recept. "Njut nu, för det här brödet får ni aldrig smaka igen", brukade han säga. Fast så sa han i och för sig även om mat, för recept var väl inte riktigt pappas grej. Alltså - lite nya smaker varje gång.
°
Pappa och jag körde motorsåg ett par gånger tillsammans. Det var himla roligt. I somras var vi på stranden tillsammans. Den gången åkte vi bil eftersom jag var för gravid för att komma i mc-kläder. Annars hade vi lätt kört motorcykel dit ihop.
♥
Tack för era fina ord om mitt inlägg om när pappa gick bort. Det värmde. Orden kom från hjärtat.
2012-02-27 Julie och Julia.
Julie och Julia. Har ni sett den filmen? Kort å gott handlar det om en tjej, Julie, som bestämmer sig för att matlaga sig igenom en hel kokbok skriven av Julia Child. Och att göra det på 365 dagar - och blogga om det. Kollar på filmen i skrivande stund och mår lika gott som första gången jag såg den. Sedan dess har jag funderat på vilken kokbok jag skulle laga mig igenom. SJU SORTERS KAKOR! vad tror ni om det? :)
2012-02-24 Fredag.
Fredag kväll. På väg hem från vår köpa-begravningskostym-till-Thomas-shopping på Frölunda Torg ikväll, åkte vi förbi en del hårdrockigt festredo folk med bolagskassar. Och på Frölunda satt det en mamma med sina barn och åt kulglass, det lyste i barnens ögon.
Själv känner jag mig inte så himla lysande. Jag funkar och jag fungerar bättre än vad jag trodde att jag kunde göra, med tanke på alla känslor som susar runt i kroppen och hjärtat. Pappa har varit död i två veckor och en dag. Aron har varit hos oss i en månad och 9 dagar.
Jag undrar hur mycket mer lycklig jag hade känt mig om vi hade fått njuta av Aron så som det "ska vara", utan sorgen i hasorna. Men jag kan också undra hur otroligt under isen jag hade varit om inte vårt lilla mirakel hade kommit till oss precis just när han gjorde det.
♥
Pappa dog torsdagen den 9 februari klockan 07.55. Samma tid gick Aron och jag ombord på planet från Landvetter till Stockholm. När jag landade på Arlanda var det redan sedan tidigare bestämt att jag skulle möta upp två av mina farbröder och kramas lite innan de skulle flyga vidare till Luleå och därefter köra hem till Gällivare. De hade i sista stund valt att flyga ner för att träffa pappa och hann få 10-15 minuter med honom i vaket tillstånd.
Så, när vi träffades på Arlanda visste jag att vi skulle gråta redan från början. Inte trodde jag att det var de som skulle komma att berätta för mig att pappa hade gått bort. Lars-Göran grät redan när jag såg honom på håll i korridoren, och han sa direkt "Tove, vi är så ledsna, han har lämnat oss". Vi grät tillsammans men jag fattade inte vad han precis hade sagt. Vad sa du, fick jag fråga. Han har lämnat oss.
Mamma hade bett dem berätta för mig för att jag skulle slippa vara ensam och höra det via telefon. Det var bra tänkt och faktiskt fint att pappas bröder var med mig när jag fick veta att han inte längre fanns i livet. Mitt i allt detta fick mina farbröder hålla i Aron och jag fick se deras glädje. På något sätt var pappa så närvarande i det.
♥
Vi landade på Gotland efter att jag hade gråtit hela flygresan från Sthlm. Flygvärdinnan stannade till och pratade med mig, till och med. Fint.
Väl framme grät mamma, Oskar och jag en skvätt. Sedan åkte vi till lasarettet där pappa låg i sängen. På sig hade han sin kostym, en fin slips och sin officersnål. Mamma hade tagit med kläderna in i samband med att ambulansen hämtade pappa på tisdagen. Hon visste att han inte skulle komma hem igen.
Jag fick en sådan chock när jag såg honom, så liten som han var. En vecka innan han dog vägde han 57 kg - nu var det verkligen inte ens det kvar. Så tydligt som det var att han var död, så kändes det ändå lika tydligt i hjärtat och i rummet att han var kvar där, tyckte jag. Mamma och Oskar sa att det verkligen kändes att han inte var kvar. Tror att vi alla kan ha haft rätt på vårt sätt. Kvar i kroppen var han inte, kroppen var inte längre hans boning. Men, jag känner mig helt säker på att han var kvar i krokarna med oss.
Så där satt vi, bredvis pappa, som blev kallare och kallare. Grät så vi skakade, satt tysta, pratade, log och enades om att han har lämnat efter sig så mycket kärlek. Framför allt genom sin fostran av oss och i familjen.
Mitt i allt blir Aron hungrig och jag tar fram nappflaskan (försök att frambringa bröstmjölk när livet jävlas på det här sättet, säger jag bara. Baby Semp 1 - tack, ja tack.). När Aron behöver andningspaus är det mest logiska stället att ställa flaskan på - pappas säng. Så där sitter jag och matar min nyfödda, samtidigt som pappa ligger död bredvid mig.
Ja, vad fan ska man säga. Finns inte gränser på livets kretslopp...
Usch vad jag avskyr att pappa är borta. Det värker i hjärtat. En del av mig är död med honom, men så mycket av honom lever kvar i minnen och i kärlek, som sagt. Det gör också ont att alla de jag känner, som inte känner pappa, inte fullt ut kan förstå min sorg. Men det kan kanske ingen ändå. Eller så spelar det ingen roll. Borta är han oavsett.
Pappa trodde inte på liv efter detta, sa han i alla fall. Jag tror inte han var säker på slutet. I mitt brev till honom skrev jag att jag hoppades att han hade fel, och att jag hade rätt. För jag tror på att vi ses igen. Och på att vi vandrar bredvid varandra även när vi inte alltid vet.
Själv känner jag mig inte så himla lysande. Jag funkar och jag fungerar bättre än vad jag trodde att jag kunde göra, med tanke på alla känslor som susar runt i kroppen och hjärtat. Pappa har varit död i två veckor och en dag. Aron har varit hos oss i en månad och 9 dagar.
Jag undrar hur mycket mer lycklig jag hade känt mig om vi hade fått njuta av Aron så som det "ska vara", utan sorgen i hasorna. Men jag kan också undra hur otroligt under isen jag hade varit om inte vårt lilla mirakel hade kommit till oss precis just när han gjorde det.
♥
Pappa dog torsdagen den 9 februari klockan 07.55. Samma tid gick Aron och jag ombord på planet från Landvetter till Stockholm. När jag landade på Arlanda var det redan sedan tidigare bestämt att jag skulle möta upp två av mina farbröder och kramas lite innan de skulle flyga vidare till Luleå och därefter köra hem till Gällivare. De hade i sista stund valt att flyga ner för att träffa pappa och hann få 10-15 minuter med honom i vaket tillstånd.
Så, när vi träffades på Arlanda visste jag att vi skulle gråta redan från början. Inte trodde jag att det var de som skulle komma att berätta för mig att pappa hade gått bort. Lars-Göran grät redan när jag såg honom på håll i korridoren, och han sa direkt "Tove, vi är så ledsna, han har lämnat oss". Vi grät tillsammans men jag fattade inte vad han precis hade sagt. Vad sa du, fick jag fråga. Han har lämnat oss.
Mamma hade bett dem berätta för mig för att jag skulle slippa vara ensam och höra det via telefon. Det var bra tänkt och faktiskt fint att pappas bröder var med mig när jag fick veta att han inte längre fanns i livet. Mitt i allt detta fick mina farbröder hålla i Aron och jag fick se deras glädje. På något sätt var pappa så närvarande i det.
♥
Vi landade på Gotland efter att jag hade gråtit hela flygresan från Sthlm. Flygvärdinnan stannade till och pratade med mig, till och med. Fint.
Väl framme grät mamma, Oskar och jag en skvätt. Sedan åkte vi till lasarettet där pappa låg i sängen. På sig hade han sin kostym, en fin slips och sin officersnål. Mamma hade tagit med kläderna in i samband med att ambulansen hämtade pappa på tisdagen. Hon visste att han inte skulle komma hem igen.
Jag fick en sådan chock när jag såg honom, så liten som han var. En vecka innan han dog vägde han 57 kg - nu var det verkligen inte ens det kvar. Så tydligt som det var att han var död, så kändes det ändå lika tydligt i hjärtat och i rummet att han var kvar där, tyckte jag. Mamma och Oskar sa att det verkligen kändes att han inte var kvar. Tror att vi alla kan ha haft rätt på vårt sätt. Kvar i kroppen var han inte, kroppen var inte längre hans boning. Men, jag känner mig helt säker på att han var kvar i krokarna med oss.
Så där satt vi, bredvis pappa, som blev kallare och kallare. Grät så vi skakade, satt tysta, pratade, log och enades om att han har lämnat efter sig så mycket kärlek. Framför allt genom sin fostran av oss och i familjen.
Mitt i allt blir Aron hungrig och jag tar fram nappflaskan (försök att frambringa bröstmjölk när livet jävlas på det här sättet, säger jag bara. Baby Semp 1 - tack, ja tack.). När Aron behöver andningspaus är det mest logiska stället att ställa flaskan på - pappas säng. Så där sitter jag och matar min nyfödda, samtidigt som pappa ligger död bredvid mig.
Ja, vad fan ska man säga. Finns inte gränser på livets kretslopp...
Usch vad jag avskyr att pappa är borta. Det värker i hjärtat. En del av mig är död med honom, men så mycket av honom lever kvar i minnen och i kärlek, som sagt. Det gör också ont att alla de jag känner, som inte känner pappa, inte fullt ut kan förstå min sorg. Men det kan kanske ingen ändå. Eller så spelar det ingen roll. Borta är han oavsett.
Pappa trodde inte på liv efter detta, sa han i alla fall. Jag tror inte han var säker på slutet. I mitt brev till honom skrev jag att jag hoppades att han hade fel, och att jag hade rätt. För jag tror på att vi ses igen. Och på att vi vandrar bredvid varandra även när vi inte alltid vet.
Snacka om att kunna det där med skön stil :)
Snacka om att kunna det där med skön stil :)
2012-02-03
Hej!
Nu var det länge sen jag skrev. Passar på att göra ett försök nu, när Aron ligger och sover i soffan. Idag har han lite svårt att komma till ro tycker jag, tyckte att han kändes varm men ingen feber. Dock är han lite småförkyld, så det är väl inte så konstigt om han inte känner sig på topp.
Ibland vet man bara inte vart man ska börja. ARON! ♥ Hjärtat Aron. Han är så himla fin. Vilken glädje han ger! Allt gick bra, själva förlossningen tog omkring 12 timmar vilket inte är nåt märkvärdigt. Den delen kunde jag inte ha önskat mer av, faktiskt - det var en bra upplevelse. Även om det ju gjorde satans ont.. Lustgas är världens bästa grej! Å epidural också för den delen.
Det som var jobbigt var 36 timmar av förvärkar från helvetet. Fy fan. De var jag inte beredd på heller, trodde liksom att det hela skulle komma igång snabbare än så. Men men. Det sägs att man slipper det vid efterföljande förlossningar!
Det blev ju förlossning på ön eftersom pappa är så dålig. Det kom fram att läkarna trodde att han inte skulle ha överlevt julen... Det är helt galet det här. Han är så sjuk, så sjuk. Flera gånger har jag sett honom dra vad jag trott varit hans sista andetag - han har slutat andats. För att sedan börja igen. Dagarna innan vi åkte hem (efter nästan en månad på Gotland) blev han mycket sämre en dag. Han var knappt kontaktbar och fick dessutom tia-attacker, som man kan säga är "mini-strokes". Sjuksköterskan som kom hem på extrabeställning uppmanade oss att ringa ambulans (i lugn och ro, för att få en bår). När ambulansen kom - då fick pappa plötsligt energi nog att sätta sig upp och GÅ till båren. Vart får han energin ifrån..?
Hemskt att säga, men just nu känns det som att jag bara väntar på att han ska dö... Varje dag är ett mirakel och en dag längre än någon väntat sig. Alltså är varje dag närmare döden (men det är det väl i och för sig för oss alla..). Fina, fina pappa. Det är så jävla sjukt att han ska försvinna och att vi ska sakna honom resten av våra liv.
Innan vi åkte hem skrev jag ett brev till honom, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att säga hej då och få ur mig allt jag vill ha sagt. Känslosamt. Mamma har berättat att han har läst det och också bad henne läsa det, med tårar i ögonen. Inte vet jag om han faktiskt minns det nu, hans minne är ju också en del i det här pusslet... Men jag har i alla fall skrivit det och han har läst vad jag känner för honom, någonstans i hans hjärta och kropp finns det minnet lagrat.
Att vänta på Aron, föda honom och samtidigt sörja pappa - det är det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Fattar inte hur jag faktiskt kommer upp på dagarna och fungerar så som jag gör. Orkar inte alltid svara i telefon när folk ringer. Men det är som det är. Ni är fina, tack för att ni förstår! Å tack för att ni finns där.
Nu var det länge sen jag skrev. Passar på att göra ett försök nu, när Aron ligger och sover i soffan. Idag har han lite svårt att komma till ro tycker jag, tyckte att han kändes varm men ingen feber. Dock är han lite småförkyld, så det är väl inte så konstigt om han inte känner sig på topp.
Ibland vet man bara inte vart man ska börja. ARON! ♥ Hjärtat Aron. Han är så himla fin. Vilken glädje han ger! Allt gick bra, själva förlossningen tog omkring 12 timmar vilket inte är nåt märkvärdigt. Den delen kunde jag inte ha önskat mer av, faktiskt - det var en bra upplevelse. Även om det ju gjorde satans ont.. Lustgas är världens bästa grej! Å epidural också för den delen.
Det som var jobbigt var 36 timmar av förvärkar från helvetet. Fy fan. De var jag inte beredd på heller, trodde liksom att det hela skulle komma igång snabbare än så. Men men. Det sägs att man slipper det vid efterföljande förlossningar!
Det blev ju förlossning på ön eftersom pappa är så dålig. Det kom fram att läkarna trodde att han inte skulle ha överlevt julen... Det är helt galet det här. Han är så sjuk, så sjuk. Flera gånger har jag sett honom dra vad jag trott varit hans sista andetag - han har slutat andats. För att sedan börja igen. Dagarna innan vi åkte hem (efter nästan en månad på Gotland) blev han mycket sämre en dag. Han var knappt kontaktbar och fick dessutom tia-attacker, som man kan säga är "mini-strokes". Sjuksköterskan som kom hem på extrabeställning uppmanade oss att ringa ambulans (i lugn och ro, för att få en bår). När ambulansen kom - då fick pappa plötsligt energi nog att sätta sig upp och GÅ till båren. Vart får han energin ifrån..?
Hemskt att säga, men just nu känns det som att jag bara väntar på att han ska dö... Varje dag är ett mirakel och en dag längre än någon väntat sig. Alltså är varje dag närmare döden (men det är det väl i och för sig för oss alla..). Fina, fina pappa. Det är så jävla sjukt att han ska försvinna och att vi ska sakna honom resten av våra liv.
Innan vi åkte hem skrev jag ett brev till honom, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att säga hej då och få ur mig allt jag vill ha sagt. Känslosamt. Mamma har berättat att han har läst det och också bad henne läsa det, med tårar i ögonen. Inte vet jag om han faktiskt minns det nu, hans minne är ju också en del i det här pusslet... Men jag har i alla fall skrivit det och han har läst vad jag känner för honom, någonstans i hans hjärta och kropp finns det minnet lagrat.
Att vänta på Aron, föda honom och samtidigt sörja pappa - det är det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Fattar inte hur jag faktiskt kommer upp på dagarna och fungerar så som jag gör. Orkar inte alltid svara i telefon när folk ringer. Men det är som det är. Ni är fina, tack för att ni förstår! Å tack för att ni finns där.