2011-11-29 snälla Pyret, sluta sparka mig ...
2011-11-29 snälla Pyret, sluta sparka mig mellan benen...
v. 34
Trött Tove i soffan. I nättras var vi på Tip the Velvet (burlesqueklubb), Thomas o jag. Det var trevligt! Thomas var toksnygg i gråa kostymbyxor och vit skjorta med hängslen. mm mm mm. Själv hade jag på mig en jättetight svart klänning som visade mage o kurvor på bästa sätt. vi var ett himla snyggt par! Kom väl hem kl tre, halv fyra. upp kl halv tio för att ändra p-skivan på bilen vi fått låna i helgen. sen kunde jag inte somna om. har haft ont i huvudet hela dagen men är ändå inte sovtrött nu - vad är det om! Pratade m pappa idag. hörde knappt vad han sa, han var andfådd och det är dessutom nåt fel på min mobil ibland. Jobbigt att höra honom må som han gör. själva stomin går bra men det andra röret de opererade in är något fel med som gör att han har jätteont. skulle ha kommit hem i veckan men har bara varit på permission några timmar under helgen pga det... han lät iaf väldigt lycklig när jag sa att vi är på ön en hel vecka under julen! Sovförsök närmar sig. Kram
huset.
En adventsljusstake och ett garnerat hus! Glad första advent!
2011-11-18 Tredje dagen.
Ja, hörrni. Är faktiskt hemma idag också. Det satt långt inne att vara hemma idag, hade egentligen lovat en familj att vara klar med deras utredning och lämna den till dem innan helgen. Men icke!
Och nej, jag kommer nog inte kunna släppa jobbet till 100% i helgen men det var ändå inte skäl nog att gå till jobbet idag. För jag behöver i så fall VERKLIGEN utmana mig själv att inte gå dit bara för att slippa lite duktig-ångest.
Tänkte på detta med graviditet. Vad man kan utsätta sig för, för att få barn till världen :)
- illamående (kräktes senast i förra veckan, igen...)
- kramp i benen
- tappa hår
- järnbrist
- en smula halsbränna (ta i trä)
- foglossningar
- ont i ryggen
- ont i brösten
- kramp i magen (nåja nåja, sammandragningar I know, men det är ju lite som kramp det känns just nu iaf)
- viktuppgång (oh my, vad jag har blivit tjock! spräckte 100-strecket redan för nån månad sen, heffaklumpen det är jag!)
Och ändå är det så jävla värt. När han rör sig där inne blir jag varm i hjärtat. Älskar när Thomas har händerna på min mage och vi får dela känslan. Då har ungen ännu inte ens tittat ut!!!
Och nej, jag kommer nog inte kunna släppa jobbet till 100% i helgen men det var ändå inte skäl nog att gå till jobbet idag. För jag behöver i så fall VERKLIGEN utmana mig själv att inte gå dit bara för att slippa lite duktig-ångest.
Tänkte på detta med graviditet. Vad man kan utsätta sig för, för att få barn till världen :)
- illamående (kräktes senast i förra veckan, igen...)
- kramp i benen
- tappa hår
- järnbrist
- en smula halsbränna (ta i trä)
- foglossningar
- ont i ryggen
- ont i brösten
- kramp i magen (nåja nåja, sammandragningar I know, men det är ju lite som kramp det känns just nu iaf)
- viktuppgång (oh my, vad jag har blivit tjock! spräckte 100-strecket redan för nån månad sen, heffaklumpen det är jag!)
Och ändå är det så jävla värt. När han rör sig där inne blir jag varm i hjärtat. Älskar när Thomas har händerna på min mage och vi får dela känslan. Då har ungen ännu inte ens tittat ut!!!
2011-11-16 Chock.
Kors i taket, två datorinlägg på bara några dagar. Lite som förr i tiden, bloggen lever igen!
Igår åkte Thomas och jag till barnmorskan för vanlig koll, magen växer som den ska och jag följer min egen skala. Men hon hade svårt att hitta Pyrets hjärtljud och urskilja dem från mina, så vi fick prova ett par gånger. Sen visade hans puls mellan 120-130 sa hon, vanligen ligger den på 140. Det i kombination med att jag tycker att det känns annorlunda när han rör sig fick henne att se lite fundersam ut och hon skickade oss till Östra Sjukhuset för att ta en CTG-kurva (kolla fosterljudskurva hi-tech nånting nånting).
Helvete vad läskigt. Som ni förstår gick det ju bra, annars hade jag inte skrivit nu kan man ju ana. Men vad tankar som han fara runt i huvudet. Tänk om han inte mår bra där inne? Blir det akut snitt då? Blir vi föräldrar ikväll? Eller blir vi annars av med vårt barn?
När jag skulle sova igår höll Pyret dock låda som "vanligt", som för att säga att han mår bra och är på G där inne! Nån märklig lättnad och chock i ett höll i sig igår och nog under natten med för den delen. För jag kom knappt ur sängen. Efter en dusch bestämde jag mig för att stanna hemma idag. Det är faktiskt för mycket nu.
Det räcker med att ha en sjuk pappa och mycket att göra på jobbet, bara tanken på att Pyret inte kommer ut och mår tipptopp räckte för att jag ska behöva kurera mig hemma idag. Den känslan hade varit nog om den kommit ensam utan det andra!
Pust.
Känns jättebra att jag valde att stanna hemma, inte helt lätt när man arbetar med människor. Idag har vi egentligen ett möte inplanerat med en hel familj och deras anhöriga (tror det är nästan 15 pers på nätverksmötet). Det är planerat sen 3 veckor, men jag inser att det inte är läge att ta hand om dem före mig själv.
Nu ska jag dricka upp min kopp the och krypa ner igen. Sen bara ta dagen som den kommer.
Kram.
Igår åkte Thomas och jag till barnmorskan för vanlig koll, magen växer som den ska och jag följer min egen skala. Men hon hade svårt att hitta Pyrets hjärtljud och urskilja dem från mina, så vi fick prova ett par gånger. Sen visade hans puls mellan 120-130 sa hon, vanligen ligger den på 140. Det i kombination med att jag tycker att det känns annorlunda när han rör sig fick henne att se lite fundersam ut och hon skickade oss till Östra Sjukhuset för att ta en CTG-kurva (kolla fosterljudskurva hi-tech nånting nånting).
Helvete vad läskigt. Som ni förstår gick det ju bra, annars hade jag inte skrivit nu kan man ju ana. Men vad tankar som han fara runt i huvudet. Tänk om han inte mår bra där inne? Blir det akut snitt då? Blir vi föräldrar ikväll? Eller blir vi annars av med vårt barn?
När jag skulle sova igår höll Pyret dock låda som "vanligt", som för att säga att han mår bra och är på G där inne! Nån märklig lättnad och chock i ett höll i sig igår och nog under natten med för den delen. För jag kom knappt ur sängen. Efter en dusch bestämde jag mig för att stanna hemma idag. Det är faktiskt för mycket nu.
Det räcker med att ha en sjuk pappa och mycket att göra på jobbet, bara tanken på att Pyret inte kommer ut och mår tipptopp räckte för att jag ska behöva kurera mig hemma idag. Den känslan hade varit nog om den kommit ensam utan det andra!
Pust.
Känns jättebra att jag valde att stanna hemma, inte helt lätt när man arbetar med människor. Idag har vi egentligen ett möte inplanerat med en hel familj och deras anhöriga (tror det är nästan 15 pers på nätverksmötet). Det är planerat sen 3 veckor, men jag inser att det inte är läge att ta hand om dem före mig själv.
Nu ska jag dricka upp min kopp the och krypa ner igen. Sen bara ta dagen som den kommer.
Kram.
2011-11-14 Faderskap.
Nu har Thomas och jag varit på Familjerätten i Göteborg och skrivit under papper för faderskap och gemensam vårdnad om Pyret. STORT! Det är ju att ingå ett förbund på det där juridiska sättet som ändå betyder himla mycket i samhället, även om vi redan har ingått förbundet som innebär att jag har en finfin kalaskula på magen.
Kalaskulan rör sig en hel del även om sättet har ändrats - nu känns det som att han liksom mer glider längs "väggen" där inne, tidigare var det mer skutt och allmän lek. Häromdan fick jag en ordentlig spark i sidan - inifrån alltså, herregud vad otrevlig känsla. Framför allt oväntat, inte är man van med att bli mörbultad inifrån på det sättet!
Vi firade i alla fall påskrifter av pappa-papper på Dubliners med en jättegod burgare. Eftersom Pyret är rätt stor där inne (nånstans närmare 1800 gram sägs det) orkar jag inte äta lika fort och mycket som annars. Idag hände det: jag GAV BORT en del av min burgare till Thomas. OH my! Mycket ska till innan det sker ;)
Har sex veckor kvar att jobba om allt går som det ska. 20 december är sista dagen på arbetet och då är det till och med halvdag för min del. Känns konstigt att sluta, även om jag ser väldigt mycket fram emot det :) Har dock en jävla massa att hinna med innan jag går hem. Tror att det är sex utredningar jag ska göra klart på den tiden. De flesta "stora" utredningarna är dock klara, så som det verkar nu. Men där ska ju insatser påbörjas och genomförandeplaner skrivas, vilket i sig innebär x antal möten per klient också. Jajemän. Duktiga jag har i alla fall tackat nej till fler förhandsbedömningar som chefen undrade om jag kunde ta. Klapp på axeln till mig.
Nu är ni kanske förvånade över att jag skriver ett såhär långt inlägg? Jag med. Men jag sitter vid Thomas flashiga dator och det inbjuder till det klart mer än en liten telefon mer lämpad för surf och wordfeud :)
Jag vet inte riktigt vart i pappakrisen jag är. På onsdag ska han få en stomi, de vågar inte operera bort tarmarna pga risken att cancern sprider sig men lyckas på nåt sätt sätta den där påsen på magen ändå. När stomin är läkt ska han börja äta cellgifter. Drygt nån månad senare är tanken strålning och beroende på hur allt går sägs det att det kan bli operation också, men jag vet inte jag - känns som en sak i taget är det som går att förhålla sig till nu.
Jag kan inte låta bli att tänka, att det här kanske är sista julen med pappa i livet. Jag kan inte heller låta bli att se en film för ögonen, där jag går med en nyfödd till min pappas begravning. Och att Pyret inte får lära känna sin morfar. Att jag inte får se min pappa som morfar till mitt/mina barn. Det gör fan ont i hjärtat kan jag säga. Vet inte ens HUR jag ska kunna förhålla mig till det utan att hjärtat brister. Tanken på att det faktiskt kanske blir så. Jag är så trött på livets orättvisor, för det är fan inte rättvist.
Livet är märkligt. Visste det förut men det är som att nån där uppe vill påminna mig om det så fort vardagen och ett bedrägligt lugn sätter in. Det är bara drygt ett år sen Gunilla hamnade i jorden och jag saknar henne så ofta, henne som jag räknade med att ha med i mitt liv när jag blev gravid. Som den barnmorska hon faktiskt var, och en extramamma för mig. Max ett år får det tydligen gå mellan beskeden om sorg och hot om förlust av nära och kära. Ja, vad ska man säga om saken.
Många känslor blir det, kan man säga. Kram på er!
Kalaskulan rör sig en hel del även om sättet har ändrats - nu känns det som att han liksom mer glider längs "väggen" där inne, tidigare var det mer skutt och allmän lek. Häromdan fick jag en ordentlig spark i sidan - inifrån alltså, herregud vad otrevlig känsla. Framför allt oväntat, inte är man van med att bli mörbultad inifrån på det sättet!
Vi firade i alla fall påskrifter av pappa-papper på Dubliners med en jättegod burgare. Eftersom Pyret är rätt stor där inne (nånstans närmare 1800 gram sägs det) orkar jag inte äta lika fort och mycket som annars. Idag hände det: jag GAV BORT en del av min burgare till Thomas. OH my! Mycket ska till innan det sker ;)
Har sex veckor kvar att jobba om allt går som det ska. 20 december är sista dagen på arbetet och då är det till och med halvdag för min del. Känns konstigt att sluta, även om jag ser väldigt mycket fram emot det :) Har dock en jävla massa att hinna med innan jag går hem. Tror att det är sex utredningar jag ska göra klart på den tiden. De flesta "stora" utredningarna är dock klara, så som det verkar nu. Men där ska ju insatser påbörjas och genomförandeplaner skrivas, vilket i sig innebär x antal möten per klient också. Jajemän. Duktiga jag har i alla fall tackat nej till fler förhandsbedömningar som chefen undrade om jag kunde ta. Klapp på axeln till mig.
Nu är ni kanske förvånade över att jag skriver ett såhär långt inlägg? Jag med. Men jag sitter vid Thomas flashiga dator och det inbjuder till det klart mer än en liten telefon mer lämpad för surf och wordfeud :)
Jag vet inte riktigt vart i pappakrisen jag är. På onsdag ska han få en stomi, de vågar inte operera bort tarmarna pga risken att cancern sprider sig men lyckas på nåt sätt sätta den där påsen på magen ändå. När stomin är läkt ska han börja äta cellgifter. Drygt nån månad senare är tanken strålning och beroende på hur allt går sägs det att det kan bli operation också, men jag vet inte jag - känns som en sak i taget är det som går att förhålla sig till nu.
Jag kan inte låta bli att tänka, att det här kanske är sista julen med pappa i livet. Jag kan inte heller låta bli att se en film för ögonen, där jag går med en nyfödd till min pappas begravning. Och att Pyret inte får lära känna sin morfar. Att jag inte får se min pappa som morfar till mitt/mina barn. Det gör fan ont i hjärtat kan jag säga. Vet inte ens HUR jag ska kunna förhålla mig till det utan att hjärtat brister. Tanken på att det faktiskt kanske blir så. Jag är så trött på livets orättvisor, för det är fan inte rättvist.
Livet är märkligt. Visste det förut men det är som att nån där uppe vill påminna mig om det så fort vardagen och ett bedrägligt lugn sätter in. Det är bara drygt ett år sen Gunilla hamnade i jorden och jag saknar henne så ofta, henne som jag räknade med att ha med i mitt liv när jag blev gravid. Som den barnmorska hon faktiskt var, och en extramamma för mig. Max ett år får det tydligen gå mellan beskeden om sorg och hot om förlust av nära och kära. Ja, vad ska man säga om saken.
Många känslor blir det, kan man säga. Kram på er!
2011-11-13 Vecka 32.
Magen! Vecka 32, två månader kvar till beräknad nedkomst :)
2011-11-05 allhelgonapyssel.
Idag har Anne och jag pysslat ihop ett gäng jättefina julkort!! En smula tidigt kanske, men så himla fint!
Vi tog en promenad på kvibergs kyrkogård också, så vackert med alla ljusen.
älskar att ha helg.
Kram på er!
Cancer är ett så laddat ord. Själv känner ...
Cancer är ett så laddat ord. Själv känner jag bara en person som det gått bra för, har tyvärr varit på desto fler begravningar. Pappa har cellförändringar på blåsan, bukväggen och i tarmen. Mer än så har de inte kunnat säga än, de hittar inte modertumören. På måndag kommer provsvaren och på onsdag ska fem läkare samråda om vägen framåt. Det är jättejobbigt att inte veta. Vad har han för prognoser? Firar vi vår sista jul ihop med pappa? Fruktar beskedet men håller alla tummar jag har.