tovisen

Filippa: skumtomtefudgen blev äckligt söt. Till och med jag tyckte det! Kanske finns nåt annat recept som inte innehåller 100 g vit choklad utöver redan sött socker, sirap och tomtar? :)


Ja hörrni. Imorgon är min sista dag på jobbet. Kan inte i ord säga hur skönt det ska bli. Jag har ett möte med klient på förmiddagen, en journalanteckning ska skrivas på det och i övrigt ska jag städa ur kontoret och sen ha avslutsmöte med min chef. Därefter hemgång. Tanken var att jag skulle sluta på tisdag eftermiddag men jag har sagt ifrån. Jag orkar inte mer och jag har dessutom arbetat undan allt jag behöver göra.


Är ju så trött. Både trött för att jag behöver få vila inför förlossning och Pyretankomst. Men jag är ju trött i själen, för att jag är ledsen för att pappa är sjuk. Den tröttheten går ju inte att vila bort direkt, men jag kan ju i alla fall underlätta för mig själv och inte vara onödigt fysiskt trött UTÖVER den mentala tröttheten.


Jag känner mig faktiskt besviken på några kompisar som inte har hört av sig nästan alls sen jag berättade för dom att pappa är sjuk. Okej, tack för sms i samband med informationen. Men sen då? Vad handlar det om, att man inte hör av sig och undrar hur läget är? Vågar man inte? Orkar man inte - jag fattar om man själv kanske har kriser i livet.


Jag fattar det rent logiskt men känner mig ändå lite ledsen över det. Det är inte så att jag är den som orkar prata i telefon just nu, eller knappt svarar på sms alla gånger. Men att se att person X har ringt och försökt att nå mig, det värmer ju bara det. Kanske skriver ett sms också, utan något som helst krav på att jag ska svara omedelbums.


Vi snackar ändå cancer. Kanske sitter nån kompis och tycker att jag beter mig dåligt nu, som inte hör av mig när nån kris pågår i deras liv? Vete tusan. Till er som hör av er: tack för att ni gör det! Jag kommer tillbaka och är med i matchen så snart jag bara orkar och kan!


Pappa är hemma från sjukhuset nu. Tanken var att han skulle få börja med cellgifter i tisdags. De har ju strukit alternativen strålbehandling och operation, han är för dålig för att de alternativen ska fungera. De kommer inte att kunna bota hans cancer, utan det handlar mer om att fördröja förloppet. Vet inte hur lång tid vi pratar om.


För han fick inte börja med cellgifterna heller. Nu heter det att hans njurar är för dåliga och att han behöver få vila och förhoppningsvis blir de bättre så att de kan påbörja cellgiftsbehandling efter jul. FY HELVETE.


För ett tag sen var det ju inte alls fel på njurarna, trots att de tidigare hävdade det. Nä, utan då var det istället tätt mellan njurar och urinblåsa. Nu har de ändrat sig IGEN och jag får psykbryt - fast psykbrytsmodellen där jag har stängt av och skakar på huvudet. De leker med min pappas liv.


Så nu bor han hemma i Vibble. Mamma har köpt nya sängar som kompisar till familjen har hjälpt till att flytta in, så nu sover mamma o pappa på nedervåningen istället. För att han ska slippa gå uppför trappan. Tre gånger i veckan kommer det sköterskor hem till Vibble och sätter dropp som han får ha över natten. På morgonen därefter kommer de och plockar ur droppet och tittar till såren efter operationen han gjorde, samt kollar stomin.


Herregud. Han är ju jättesjuk. :(