tovisen

Jag behöver jag få ur mig lite skit om livet, sorg tror jag det kallas.

Saknar Gunilla så in i he----te. Kan inte säga det mycket tydligare än så. Det gör så himla ont i hjärtat att hon är borta, från den här världen och från allt vad vi delade. Varje dag, en tanke på henne. Så ofta tankar på hur hon skulle ha tänkt, saker hon hade sagt till mig med det där eftertänksamma, uppmärksamma leendet.

Världen är inte rättvis. Hon går och dör. Samtidigt som jag skriver det här är far min uppe i de norra delarna av vårt avlånga land och hälsar på sin mor (min farmor, då..): Hjördis. Hjördis har sagt i jag vet inte hur många år, att hon är klar med det här livet. Att hon vill få vila, och få träffa Fritz (farfar) i himlen när hon sluter sina ögon. Men får hon dö? Nej.

Missförstå mig rätt; jag kommer gråta ögonen ur mig av saknad av farmor den dagen hon dör, för hon är en otroligt fin människa. Men, hon har ont och är så klar med sitt liv som man nog kan vara.

Samtidigt, så sa ju faktiskt Gunilla, samma dag som hon dog, till några vänner som var på besök (och det kan jag ha skrivit förut, men det spelar ingen roll, för det är så mäktigt att det tål att upprepas):

"Vet ni, att om jag dör idag - så dör jag lycklig".


I det läget kvittar det väl hur gammal man är, egentligen.

Livet är ändå märkligt, annat kan jag inte komma fram till.