2011-11-14 Faderskap.

Nu har Thomas och jag varit på Familjerätten i Göteborg och skrivit under papper för faderskap och gemensam vårdnad om Pyret. STORT! Det är ju att ingå ett förbund på det där juridiska sättet som ändå betyder himla mycket i samhället, även om vi redan har ingått förbundet som innebär att jag har en finfin kalaskula på magen.

Kalaskulan rör sig en hel del även om sättet har ändrats - nu känns det som att han liksom mer glider längs "väggen" där inne, tidigare var det mer skutt och allmän lek. Häromdan fick jag en ordentlig spark i sidan - inifrån alltså, herregud vad otrevlig känsla. Framför allt oväntat, inte är man van med att bli mörbultad inifrån på det sättet!

Vi firade i alla fall påskrifter av pappa-papper på Dubliners med en jättegod burgare. Eftersom Pyret är rätt stor där inne (nånstans närmare 1800 gram sägs det) orkar jag inte äta lika fort och mycket som annars. Idag hände det: jag GAV BORT en del av min burgare till Thomas. OH my! Mycket ska till innan det sker ;)

Har sex veckor kvar att jobba om allt går som det ska. 20 december är sista dagen på arbetet och då är det till och med halvdag för min del. Känns konstigt att sluta, även om jag ser väldigt mycket fram emot det :) Har dock en jävla massa att hinna med innan jag går hem. Tror att det är sex utredningar jag ska göra klart på den tiden. De flesta "stora" utredningarna är dock klara, så som det verkar nu. Men där ska ju insatser påbörjas och genomförandeplaner skrivas, vilket i sig innebär x antal möten per klient också. Jajemän. Duktiga jag har i alla fall tackat nej till fler förhandsbedömningar som chefen undrade om jag kunde ta. Klapp på axeln till mig.

Nu är ni kanske förvånade över att jag skriver ett såhär långt inlägg? Jag med. Men jag sitter vid Thomas flashiga dator och det inbjuder till det klart mer än en liten telefon mer lämpad för surf och wordfeud :)

Jag vet inte riktigt vart i pappakrisen jag är. På onsdag ska han få en stomi, de vågar inte operera bort tarmarna pga risken att cancern sprider sig men lyckas på nåt sätt sätta den där påsen på magen ändå. När stomin är läkt ska han börja äta cellgifter. Drygt nån månad senare är tanken strålning och beroende på hur allt går sägs det att det kan bli operation också, men jag vet inte jag - känns som en sak i taget är det som går att förhålla sig till nu.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det här kanske är sista julen med pappa i livet. Jag kan inte heller låta bli att se en film för ögonen, där jag går med en nyfödd till min pappas begravning. Och att Pyret inte får lära känna sin morfar. Att jag inte får se min pappa som morfar till mitt/mina barn. Det gör fan ont i hjärtat kan jag säga. Vet inte ens HUR jag ska kunna förhålla mig till det utan att hjärtat brister. Tanken på att det faktiskt kanske blir så. Jag är så trött på livets orättvisor, för det är fan inte rättvist.

Livet är märkligt. Visste det förut men det är som att nån där uppe vill påminna mig om det så fort vardagen och ett bedrägligt lugn sätter in. Det är bara drygt ett år sen Gunilla hamnade i jorden och jag saknar henne så ofta, henne som jag räknade med att ha med i mitt liv när jag blev gravid. Som den barnmorska hon faktiskt var, och en extramamma för mig. Max ett år får det tydligen gå mellan beskeden om sorg och hot om förlust av nära och kära. Ja, vad ska man säga om saken.

Många känslor blir det, kan man säga. Kram på er!

Kommentarer
Postat av: Filippa

Det är verkligen orättvist. Jag önskar inget hellre än att din pappa orkar länge till. Tusen miljoner kramar itll dig Tove!!!



Ps. Tur att Thomas nu är pappa!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback