2012-02-24 Fredag.
Själv känner jag mig inte så himla lysande. Jag funkar och jag fungerar bättre än vad jag trodde att jag kunde göra, med tanke på alla känslor som susar runt i kroppen och hjärtat. Pappa har varit död i två veckor och en dag. Aron har varit hos oss i en månad och 9 dagar.
Jag undrar hur mycket mer lycklig jag hade känt mig om vi hade fått njuta av Aron så som det "ska vara", utan sorgen i hasorna. Men jag kan också undra hur otroligt under isen jag hade varit om inte vårt lilla mirakel hade kommit till oss precis just när han gjorde det.
♥
Pappa dog torsdagen den 9 februari klockan 07.55. Samma tid gick Aron och jag ombord på planet från Landvetter till Stockholm. När jag landade på Arlanda var det redan sedan tidigare bestämt att jag skulle möta upp två av mina farbröder och kramas lite innan de skulle flyga vidare till Luleå och därefter köra hem till Gällivare. De hade i sista stund valt att flyga ner för att träffa pappa och hann få 10-15 minuter med honom i vaket tillstånd.
Så, när vi träffades på Arlanda visste jag att vi skulle gråta redan från början. Inte trodde jag att det var de som skulle komma att berätta för mig att pappa hade gått bort. Lars-Göran grät redan när jag såg honom på håll i korridoren, och han sa direkt "Tove, vi är så ledsna, han har lämnat oss". Vi grät tillsammans men jag fattade inte vad han precis hade sagt. Vad sa du, fick jag fråga. Han har lämnat oss.
Mamma hade bett dem berätta för mig för att jag skulle slippa vara ensam och höra det via telefon. Det var bra tänkt och faktiskt fint att pappas bröder var med mig när jag fick veta att han inte längre fanns i livet. Mitt i allt detta fick mina farbröder hålla i Aron och jag fick se deras glädje. På något sätt var pappa så närvarande i det.
♥
Vi landade på Gotland efter att jag hade gråtit hela flygresan från Sthlm. Flygvärdinnan stannade till och pratade med mig, till och med. Fint.
Väl framme grät mamma, Oskar och jag en skvätt. Sedan åkte vi till lasarettet där pappa låg i sängen. På sig hade han sin kostym, en fin slips och sin officersnål. Mamma hade tagit med kläderna in i samband med att ambulansen hämtade pappa på tisdagen. Hon visste att han inte skulle komma hem igen.
Jag fick en sådan chock när jag såg honom, så liten som han var. En vecka innan han dog vägde han 57 kg - nu var det verkligen inte ens det kvar. Så tydligt som det var att han var död, så kändes det ändå lika tydligt i hjärtat och i rummet att han var kvar där, tyckte jag. Mamma och Oskar sa att det verkligen kändes att han inte var kvar. Tror att vi alla kan ha haft rätt på vårt sätt. Kvar i kroppen var han inte, kroppen var inte längre hans boning. Men, jag känner mig helt säker på att han var kvar i krokarna med oss.
Så där satt vi, bredvis pappa, som blev kallare och kallare. Grät så vi skakade, satt tysta, pratade, log och enades om att han har lämnat efter sig så mycket kärlek. Framför allt genom sin fostran av oss och i familjen.
Mitt i allt blir Aron hungrig och jag tar fram nappflaskan (försök att frambringa bröstmjölk när livet jävlas på det här sättet, säger jag bara. Baby Semp 1 - tack, ja tack.). När Aron behöver andningspaus är det mest logiska stället att ställa flaskan på - pappas säng. Så där sitter jag och matar min nyfödda, samtidigt som pappa ligger död bredvid mig.
Ja, vad fan ska man säga. Finns inte gränser på livets kretslopp...
Usch vad jag avskyr att pappa är borta. Det värker i hjärtat. En del av mig är död med honom, men så mycket av honom lever kvar i minnen och i kärlek, som sagt. Det gör också ont att alla de jag känner, som inte känner pappa, inte fullt ut kan förstå min sorg. Men det kan kanske ingen ändå. Eller så spelar det ingen roll. Borta är han oavsett.
Pappa trodde inte på liv efter detta, sa han i alla fall. Jag tror inte han var säker på slutet. I mitt brev till honom skrev jag att jag hoppades att han hade fel, och att jag hade rätt. För jag tror på att vi ses igen. Och på att vi vandrar bredvid varandra även när vi inte alltid vet.
Så fina ord Tove. Nej, ingen kan nog förstå precis vad du känner eller kan förstå din sorg. Men du ska veta att det finns människor som har massor kärlek till dig. Kram.
Jag började gråta när jag läste detta inlägg. Jag känner så mycket med er,med dig. Jag förstår att det inte är som det skulle vara med tanke på att du just blivit mamma när han dog.
Det är oftast så, det är mycket som inte blir som det ska på något vis. När jag fick reda på om min pappas cancer var vi mitt uppe i vår renovering, något helt annat än att få sitt första barn, men något som var väldigt viktigt just då och tog all vår lediga tid, man kände sig tvungen att lägga all sin lediga tid på huset. Så när jag fick veta var det som om allt annat förlorade sin mening. Om min pappa skulle dö, vad spelade det för roll då om jag hade kökskåp osv. Vad spelade det för roll om han inte skulle få se hur huset blev.osv. Jag funderade också mycket på hur man ska prioritera, vad som är viktigast att lägga sin tid på och så där. Så det blev inte som det skulle. Jag ville tänka på och berätta om vår renovering och istället tog detta med pappas cancer över allt.
Du har rätt i att ingen kan förstå just din sorg. Allas är olika förståss. Och ibland tycker jag det är svårt att förstå sig själv.
Men jag tänker på dig och jag tycker du verkligen är stark som skriver så här utlämnande och ärligt om hur det känns.
Så otroligt vackert skrivet. Tänker en massa på er. Kram!