tovisen

Värt att klura på, minst sagt.
Ska berätta för er om en körning jag hade häromkvällen.
Det var, skulle jag tro, en av tidernas konstigaste.

---

Fick in kunder i taxin nere på Stora Torget. Två killar. Vi åker hundra meter och får sedan köra tillbaka - en kille till ska med. Väntar. Väntar. Väntar... Han dyker upp, sätter sig i framsätet, och vi åker upp mot Max. Matdags! Fyllekäk! Trevliga killar, vi lyssnar på Metallica och pratar, skämtar redan från start.

På vägen dit hamnar vi bakom en riktigt stilig bil. Jag kommenterar att vi hamnat i skuggan av en bra mycket snyggare bil framför oss, att en sån skulle ju va trevlig att köra. Varpå killen i framsätet fiskar upp sin bilnyckel ur fickan. Ger den till mig. Säger lugnt och fint, på fullaste allvar, att jag kan låna den. Hans Porsche.

Jag håller upp bilnyckeln i skenet av en gatlampa vi åker förbi. Jajemän. En Porschenyckel.
"Det var inte vidare svårtflörtat, menar du att du lånar ut bilen till mig?!" frågar jag leende, mest som på skämt - vad annars..?

"Jo, du kan låna den. Så kan du köra den tills att du och jag käkar lunch ihop imorgon."

Jasså jasså, säger jag. Det var inte illa... Är det en date? Frågar han. Käkar vi lunch imorgon? Nej, säger jag. Du är en taxikund och det känns fel. Så nej tack, men tack ändå.

---

Vidare åker vi. Kommer fram dit dom ska. De betalar, baksäteskillarna kliver ur. Han sitter kvar. Frågar om jag kan tänka mig att köra till Max en vända till, köpa några burgare och komma tillbaka med dom, 500 ska jag få med mig. Får behålla det som blir kvar när maten är betald.
Absolut, det är taget. Ge mig en halvtimme. Mm, så får vi se om du blåser mig, säger han. Jag blåser dig inte, jag ringer och du får gå ut för att hämta din mat. Vi får väl se, han tvekar. Chansar.

---

Kommer tillbaka. Du blåste mig inte. Skulle jag ha något för att blåsa dig?
Sen kommer frågan - hur får jag prata mer med dig ikväll?
Det kan du inte, säger jag enkelt. Det är mycket att göra så nu ska jag iväg och köra in pengar.
Räcker tre tusen? Han säger det kallt. Menar det på riktigt.
Fast det fattar inte jag, inte på riktigt. Frågar honom rakt ut,
är du helt med i huvudet? Är det värt det för dig?
Ja. Det är värt det för honom, säger han, att ge mig pengar för att jag ska slippa vara stressad och vilja iväg. Han ger mig kontokortet. Dra det på tretusen här.
Du är inte helt med, säger jag till honom, leendes, för jag är som i chock.
Eller så åker vi och hämtar ut pengar, är det lugnt, frågar han.
Jag kommer inte på något svar. Vilket upplevs som ett ja.
Vi åker och hämtar ut pengar. Artonhundra håller han i handen. Säger att det var allt han fick ut på det här kortet, vi kan åka och hämta ett annat kort?
Artonhundra räcker bra, säger jag. Får pengarna i handen.
Ställer bilen på parkeringen. Står där.
Vi sitter där. Pratar.

---

Pratar. Har trevligt. Han är intressant. Kaxig. Annorlunda.
En timme senare lämnar jag honom där jag redan en gång lämnat honom.
Han kliver ur bilen efter att ha sagt
du har mitt nummer,
ring om du vill.
Tänk på saken.

---

Jag tänker ärligt talat på saken. Tänker på det från början till slut - hur sjukt det egentligen är.
Har hunnit tänka många, många tankar och versioner sedan dess. Kommer inte fram till mycket. Mer än att pengar, det ger makt. Att det på en nivå kändes som verbal prostituion. Samtidigt som jag på en nivå jämför det med vad mitt jobb alltid går ut på - att köra människor, tjäna pengar på det, vara trevlig.
Här har jag dock gjort ett undantag, en extremitet. Jag har kört en människa, en väldigt kort bit men ändå för mycket, mycket, pengar. Varit trevlig - haft trevligt.

---

Värt att tänka på. Har alla ett pris?