tovisen

Jag har en spårvagnskompis! Det är en man som åker samma spårvagn som mig, samma tid varje morgon. Bara han och jag brukar stå där och troget lita på att kollektivtrafiken ska hämta upp oss. Efter X antal morgnar när man tittar på varann och säger "god morgon" blir det liksom lite löjligt att inte prata vidare. Så det började vi med. Och vilken trevlig karl! Vet väl egentligen bara att han är från Ö-vik, vart han jobbar, att han gillar Indian Pale Ale's och att han gillar musik väldigt mycket (så pass mycket att han har 5000 CD-skivor. Plus många andra sorters skivor).

Men plötsligt var det flera veckor sen vi sågs: jag var sjuk en vecka, det blev påsk, sen åkte jag andra tider för att jag inte började klockan 08.00 utan tidigare/senare. Så idag - äntligen! Faktiskt, just "äntligen". För det är väldigt roligt att vi kan sitta och prata i 16 minuter till stan, och veta hela vägen att vid kröken in mot centralen är det dags att börja avrunda, för att sedan säga "ha en bra dag!", och jag går av vagnen och kilar mot bussen.

Min spårvagnskompis är trubadur och har varit med i ett band. Så idag hade han med sig en CD och en DVD med sitt gamla band, som jag ska ta å lyssna på under kvällen. Det är ett band han var med i på 60-talet, det är ju riktigt spännande!

Jag gillar sånt här! Att två främlingar kan bli spårvagnskompisar.

Det tycker jag är fantastiskt!

:)